Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lantbrukets utveckling i skilda länder
- III. Den nyare tiden. 1500-1815
- Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DANMARK.
| Litteratur. |
| Christensen, C. Agrarhistoriske Studier. Kjöbenh. 1886. |
| Christian II:s Geistlige og verldslige Lov-Böger. Kjöbenh. 1684. |
| Christian V:s Danske Lov, 1683. Kjöbenh. 1911. |
| Hansen, K. Det danske Landbrugs Historie. Kjöbenh. 1924. |
| Hertel, H. Andelsbevægelsen i Danmark. Kjöbenh. 1916. |
| Larsen, C. C. Det danske Landbrugs Historie. Kjöbenh. 1895. |
| Møller-Holst. Landbrugs-Ordbog. Kjöbenh. 1877—1883. |
| Steenstrup, Joh. C. H. R. Den danske Bonde og Friheden. 2 Opl. Kjöbenh. 1888. |
Vid den nyare tidens början hade böndernas stora flertal i Danmark
blivit landbönder (landboer, fæstere) på kronans, kyrkans och adelns gods,
och deras gårdar betraktades som godsherrens egendom. Även de självägande
bönderna voro hårt tyngda av dagsverksskyldighet till den, som hade
»herligheden» av gården, d. v. s. rätten till de densamma åliggande
skyldigheterna.
Christian II:s regering syntes emellertid lova en ljusning i böndernas
ställning. Han fick i Danmark anseende som en bondevän, förklarade
bönderna berättigade att flytta till annat gods, om deras husbonde gjorde dem
orätt, och förbjöd i den geistlige lov 1524 herremännen att sälja sina bönder
»som andre okristlige kreatur», samt påbjöd i samma lag (cap. 102), att den
rådande ojämnheten i förhållandet mellan jordegendom och skatt skulle
utjämnas. Han följde emellertid ej dessa vackra grundsatser på sina egna gods,
och reformerna, som troligen föranletts lika mycket av önskan att bryta
stormännens makt som av ömhet för folket, fingo ett brått slut genom hans
fördrivande från riket. Efterträdaren Fredrik I (1523—33), som var en
adelns vän, brände Christians bondelagar och ökade ytterligare adelns
och prästernas rättigheter över sina underhavande, över vilka de återfingo
den disciplinära straffrätten (gårdsrätten). Han förordnade också, att bonde
ej fick behålla mer än en son till hjälp vid gårdens skötsel, men de övriga
skulle stå till förfogande att placeras på lediga gårdar. Han fullföljde den
nyssnämnda bestämmelsen om bondgårdarnas omskiftande till jämnare
beskattning, men detta skedde i samband med påläggandet av ökade skatter.
Under den följande konungen Christian III (1534—59) försämrades
böndernas ställning ytterligare. Till straff för deras deltagande i grevefejden
(1534—36) förvandlades en mängd självägande bönders gårdar till
fästegårdar, och genom hans handfästning tillerkändes »hals- och handrätt»
(domsrätt i livssaker) åt adeln över dess tjänare och underhavande. Adeln
fick även i övrigt riklig lön för sin hjälp att nedslå upproret. En stor del av
de gods, som vid reformationen indragits från kyrkan, återgavs till sina
förre, adliga ägare, och dessutom utdelades stora förläningar.
Tack vare den av guldtillflödet från den nya världen orsakade prisstegringen
å produkterna, fingo godsägarna också rikliga medel till utvidgning
av sina gods, förbättringar å dessa och uppförande av ståtliga slott. Det redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lanthist/0349.html
