Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortsattes arbetet med dessa öde områdens tillgodogörande i större
omfattning.
Inom de redan i besittning tagna områdena ökades väl den odlade
jordvidden oavbrutet, men till stor del på bekostnad av gräsbärande mark,
varmed följde minskad tillgång på hö, husdjurens huvudsakliga foder, och
därför även på gödsel. Odlingens utbredning medförde därför, även om hela
sädesskörden ökades, en fortgående utsugning och oförändrat låga skördetal
å den gamla åkern liksom även antagligen snarare försämring än
förbättring av kreaturens utfodring.
Spannmålstillgången i riket blev därför mycket växlande, beroende på
årets väderlek. Vanligen fanns överskott till utförsel, men tidvis rådde stor
brist, som man sökte motverka genom utförselförbud. Så var förhållandet
mellan åren 1683 till 1691 och 1735 till 1788. Den stegring i
spannmålsprisen, som inträdde från 1730-talet i förening med den förödelse av landets
nötboskapsstock, soni boskapspestens härjningar från 1742 åstadkom, ökade
odlingsivcrn, och än mer blev så fallet efter de stora agrarreformernas
genomförande. Största delen av allmänningsjorden uppodlades nu, korntalet
steg med omkring 1/4, och sädesodling blev för ett halvt århundrade framåt
lantbrukets huvudsakliga inkomstkälla.
JORDEGENDOMENS SKATTLÄGGNING.[1] De avgifter, som bönderna
hade att utgöra till godsets ägare, funnos i regel antecknade i en på godset
hållen jordebok, i vilken även fanns införd dessa avgifters beräknade värde
i en summa av den vanliga skattespannmålen, råg och korn, som tillsammans
betecknades som hartkorn (hårt korn till skillnad från havre) och ett gods
avkastning plägade uttryckas i det antal tunnor hartkorn, det hade att
uppbära. De kronoskatter, som beviljades, utgingo från godset och utskrevos där
på de underlydande bönderna i förhållande till vars och ens
hartkornsumma. Då sedan efter enväldets införande regeringen skulle utskriva nya
skatter, infordrades godsens jordeböcker, och på grund av dessa fördelades
år 1664 skatterna på jordegendomarna. Hartkorn övergick således från att
beteckna avgälden till godset till att även utgöra den norm, efter vilken
utskylder till det offentliga utskrevos. Då denna norm för beskattningen var
synnerligen ojämn, upprättades mellan 1681 och 1688 fullständigt
egendomsregister (matrikul) med fastställande av de särskilda gårdarnas skattetal.
Åkrarna uppmättes och boniterades i 4 (på Jylland 6) klasser, och därefter
åsattes ett skattetal av 1 tunna hartkorn på varje 2 tunnland av den bästa
och 6 (på Jylland 16) tunnland av den sämsta jorden. Övriga ägor
uppmättes ej, utan hartkorn åsattes dem efter den taxerade avkastningen av hö
från ängarna, antal beteskreatur på betesmarker och ollonsvin, som kunde
födas i skogen. Även andra inkomstkällor taxerades i tunnor hartkorn, såsom
kvarnar, tionderätt, fiskeplatser, bro- och färjepenningar ni. m. Denna
matrikel, som slutligt fastställdes år 1690, gällde riket i övrigt utom Bornholm.
Denna skattläggning hade småningom blivit orättvis till följd av
nyodlingar och andra förändringar i egendomarnas värde. Därför börjades år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
