Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1768 en ny matrikulering men arbetet därpå avbröts snart och återupptogs
först år 1802.
GODSFÖRVALTNING. Kronans och adelns jordbesittningar utgjordes
sedan gammalt av en mängd spridda gårdar med underlydande bondgårdar.
Emellertid vidtog, som redan nämnts, från den nyare tidens början en
strävan att genom egobyte och köp samla de spridda besittningarna till
sammanhängande gods, för att sålunda förenkla förvaltningen och öka avkastningen.
Då sätes- och övriga huvudgårdars jordbruksareal var jämförelsevis liten
och huvudsakligen sköttes med arbete av de underlydande bönderna, bestod
godsförvaltningen till väsentlig del i tillsyn över dessa. Då ökningen av
huvudgårdens odlade jordvidd ofta skedde genom indragning av
bondgårdar, och därigenom arbetsbördan för de återstående bönderna i samma
mån ökades, var någon förbättring av jordbruket knappt att påräkna, så
länge arbetskraften utgjordes av hoveripliktiga bönder.
I spetsen för godsförvaltningen stod vanligen en »ridfogde», vilken allt
för ofta torde hava gjort honom förtjänt av det rykte för bondeplågare,
som vidlådde denna befattning, särdeles på grund av den senast av
Fredrik II år 1562 förnyade gårdsrätten (sid. 187). Först 1791 förbjöds
kroppsbestraffning av underhavande.
BONDEJORDEN. Av bondejordens gamla karaktär av ättens egendom,
i vilkens bibehållande i odelat skick även bysamhället var intresserat,
återstod länge spår. Sålunda ägde självägande bonde ej att sälja sin gård till
någon tillhörande de privilegierade stånden och över huvud taget ej rätt att
sälja sin arvejord utan att först på 3 ting hava hembjudit den åt sina
närmaste fränder enligt den gamla bördsrätten, vilken kvarstod i den danska
landslagen av 1683. Likaså kunde bondgård icke tilldömas kronan, annat
än om ingen av de bördsrättberättigade ville övertaga den. För att
bondgårdarna skulle bibehållas odelade och oförsvagade, var bonde förbjuden
att stycka sin jordegendom annat än för att lämna en del därav åt någon
av sina barn, och enligt Christian II:s geistlige lov (cap. 104) skulle,
om han ej ägde mer än en gård, den avsöndrade hemmansdelen icke äga
del i skog eller fiskevatten och skulle ingå i ett följande arvskifte. Om
hemmanets skog avverkades för hårt eller gården eljes vansköttes, hade den
som ägde > herlighed (sid. 341) i densamma, rätt att i samråd med bondens
fränder låta någon av dessa övertaga gården eller, om ingen av dem ville
det, försälja den till den mestbjudande, med rätt dock för bonden och hans
arvsberättigade att återlösa gården. Om jordegendom, från vilken skatt
utgick till en godsägare, skulle säljas, ägde denne förköpsrätt.
Christian V:s lag III, kap. 12, 3.)
Bönders rätt till jakt och fiske var starkt inskränkt (se sid. 360). Bonden
var genom förbud mot landsköp hindrad att sälja sina produkter annat än
i stad, och därtill kom, att adel och länsmän tvungo bönderna att till dem
sälja sina oxar. Genom Christian IV:s »lilla recess» 1615 beviljades
ensamrätt till denna handel åt adel och borgare. I landslagen av 1683
tillförsäkrades dock bönderna åter rätt att fritt sälja sina varor, — dock endast
på stadens torg eller marknad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
