Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JORDLEGA. Upplåtelse av jord till brukning skedde alltfort i
huvudsaklig överensstämmelse med vad härom av gammalt gällt. Fäste- (landbo)
upplåtelserna fingo dock småningom större stadga, än de hade enligt den
av gammalt vanliga upplåtelsen på 1 år. Sålunda stadgades i Christian
II:s geistlige Lov, att ägaren och landbonden skulle i förväg överenskomma
om upplåtelsetiden, som i regel skulle vara 10—12 år, och att en landbonde
icke fick utvisas från sin gård, så länge han uppfyllde sina skyldigheter och
ej vid dess brukning överträdde gällande förbud, en bestämmelse, som
ytterligare skärptes i en förordning år 1507, som förbjöd att utdriva en
»undersåte» från gården för mindre sakers skuld eller för försummelse att
i rätt tid betala landgildet. Ytterligare tillerkändes rätt att efter landbondes
död sitta kvar utan ny städja år 1565 åt krono-landbondes och i den danska
lagen år 1683 åt alla landbönders änkor, så länge de ej ingingo nytt
äktenskap. Om änka gifte om sig, ägde mannen rätt till nytt legoavtal.
Härigenom blevo livstidsupplåtelser regel och slutligen genom lag 15 juni 1790
de enda lagligt tillåtna. Godsägarens rätt att förfoga över sina bondgårdar
blev sålunda starkt inskränkt, men enligt 1683 års Jag ägde han dock rätt
att uppsäga landbonden, om han ville själv bruka och bebo gården, i vilket
fall han dock skulle återbetala städjan och giva ersättning för förbättringar
som bonden gjort.
I äldre tid voro byggnaderna i allmänhet landbondens, men det blev allt
mer vanligt, att de voro husbondens egendom och även förekom, att också
inventarier, i synnerhet kor ingingo i upplåtelsen.
Landbonden betalade såsom av gammalt dels vid tillträdet städja,
vanligen ett mindre belopp, växlande efter gårdens storlek från 4 ända upp till
100 rdr., dels den årliga avgälden (landgilde). Denna, som ursprungligen
varit lika med utsädet eller 1/3 av avkastningen (sid. 192), angavs i
upplåtelsekontrakten liksom i domar på 1600-talet skola utgå efter gammal hävd och
betalades dels i kontanter dels i allehanda produkter. Därtill kom enligt den
danska lagen skyldighel för landbonde att mottaga konungens ämbetsmän samt
husbonden och hans tjänare, så långt bonden rimligen förmådde. Först genom
lag den 7 juni 1792 tilläts höjning av avgälden. De nu anförda bestämmelserna
voro jämförelsevis lindriga för bonden, och de ändringar som gjordes voro
i regel till hans förmån. Det allt svårare betryck, vari han råkade, berodde
så gott som uteslutande på de övriga bördor som pålades honom.
Till dessa hörde tiondeplikten. Denna fastställdes i Christian III:s
recess år 1539 för all jord, men adeln undandrog sig denna skyldighet, och
efter enväldets införande (1661) utgick den ej heller från kronans gårdar.
Den utgick till konungen, kyrkan och prästen, åt vardera en tredjedel, och
skulle enligt bestämmelse år 1593 lämnas »i kärven» på åkern. I 1683 års
lag fick bonden rätt att köra in sin del av skörden, även om ej
tionde-tagaren kom tillstädes i rätt tid, varigenom dröjsmål med inbärgningen
undgicks. I samband med de stora agrareformerna upptogs även
klagomålen över gällande bestämmelser om tionde. Detta ledde först år 1796 till
utfärdande av förordningar om överenskommelser om tiondens utgivande i
penningar eller spannmål i skäppor och den 10 januari 1810 bestämmelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
