Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att där parterna ej kunde enas om tiondens bestämmande till tast belopp
i penningar eller spannmål, skulle detta ske genom tiondekommissioner,
vilka tillsattes i alla landets delar.
Skjutsningsskyldigheten blev mycket betungande, sedan den utsträckts
så, att bönderna skulle skjutsa ej blott konungen utan alla som reste i hans
ärenden, och dessutom hade adeln börjat atl taga sig samma rätt. Vid de
kungliga slotten och köpstäderna gjordes ock den fordran gällande, att
skjuts ständigt skulle hållas tillreds. Denna hållskjuts- (»holdsvogn»-)
skyldighet, som höll folk och dragare i overksamhet även under bråd tid,
avlystes väl år 1575 av Fredrik II, men var fortfarande föremål för
klagan. Byggandet och underhåll av allfarvägar ålåg härad och socken, och
vid dylika-vägar skulle härbärge inrättas på 2—3 mils avstånd.[1]
Även extra arbeten vid byggandet av slott, vägar, befästningar och
hamnar voro tidvis och på vissa orter mycket betungande.
Vidare hade »husbondhold», som ursprungligen varit en frivillig gåva,
som bönder, såväl självägande som fästebönder, brukade giva till konungens
befallningshavande i orten vid hans tillträde till tjänsten, blivit en
hävdvunnen om ock jämförelsevis ringa avgift, som fästebonden måste giva även
åt nytillträdande husbonde som ett erkännande av sitt
underdånighetsförhållande eller ersättning för det skydd, bonde hade att påräkna. Denna
avgift blev så fast, att den räknades som en av de adliga godsens
»herligheder», vilka en godsägare kunde förbehälla sig att fortfarande uppbära,
dä han sålde godset.
Dagsverksskyldigheten vid godset och skyldigheten att för detta utföra
körningar (ægter), tillsammans betecknade som hoveri, utgjorde dock
böndernas ojämförligt mest tyngande börda. Dessa skyldigheter voro
visserligen ännu vid 1500-talets slut begränsade till vad de varit av gammalt, men
sedan togs allt mindre hänsyn till hävd och rätt, utan skyldigheterna ökades,
och detta skedde under sken av rätt, i det att de för godset behövliga arbetena
och körslor med stöd av flera kungl, brev räknades som en bönderna
åliggande skyldighet, även om arbetsbehovet ökats genom förstoring av
huvudgårdens inägor eller genom att de arbetsskyldigas antal minskats. Hoveriet
blev sälunda beroende av godsägarens godtycke och utkrävdes olika strängt
pä olika gods, så att fästegärdar voro eftersökta på vissa gods men på andra
tvångsmedel måste användas för att få lediga gårdar besatta.
Det förnämsta av dylika medel var vornedskabet (sid. 187), vilket gällde
på öarna utom Fyen, men ej på denna ö eller i Jylland eller Skåne.
Den vornede följde med godset när det såldes, men det förekom också,
att bonden själv, d. v. s. rätten över honom, såldes oberoende av
äganderätten till godset. Det är ovan (sid. 343) omtalat, hurusom vornedskabet år
1702 avskaffades, men denna reform blev värdelös genom införandet av
Stavnsbaandet, som försvann först i och med bondefrigörelsen.
BYGGNADERNAS anordning och form undergick blott långsamt
förändring från det under senare delen av medeltiden vanliga. (Sid. 199.)[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
