Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på skattefrihet för flera gårdar, på vilka han skiftevis bodde, förbjöds år
1639. I den år 1604 utfärdade landslagen blevo böndernas rättigheter och
skyldigheter närmare bestämda men de senare i viss mån skärpta och
konungamaktens rättigheter utvidgade. Detta framträdde bl. a. däri, att
obebyggda områden här liksom i Sverige förklarades tillhöra kronan,
varför odlare på dylik mark betraktades som landbönder (fingo »bygsla jorden
av kronan»), (sid. 194), under det att de förut alltsedan digerdöden fått
odelsrätt till densamma.
Konungen och de privilegierade jordägarna ökade också alltmer
böndernas beroende och bördor. Den nya adeln, huvudsakligen av dansk härkomst
och ofta boende i Danmark, hade förvärvat stora jordagods och förmåner,
däribland skattefrihet för sina sätesgårdar och rätt till fri skjutsning av
bönderna, samt sökte att i övrigt vinna samma ställning till sina
underhavande, som den hade i Danmark. Landborna hade alltsedan digerdöden
haft en gynnsam ställning, i det att avgälden sällan höjts, väl närmast av
det skälet, att den alltjämt utgjorde grundval för skatten (sid. 192). År 1539
begränsades avgälden till vad domaren och 6 ojäviga män funno lagligt och
rätt vara, men det blev sed, att en kontant bygselavgift skulle erläggas vid
varje ny upplåtelseperiods början, i regel vart tredje år, och jordägarens
rätt till gästning hade blivit hävdvunnen. Dessa båda skyldigheter blevo
i 1687 års landslag erkända som lagliga men också begränsade till visst
belopp i förhållande till avgälden. Härtill kom från senare delen av
1500-talet ökad arbetsskyldighet hos kronan och privata godsägare, vilken även
utsträcktes till att utgöras vid de sågverk, som från förra delen av
1500-talet anlades snart sagt vid varje älv för sågning av exportvirke, liksom vid
de kronans bergverk, som upptogos i Telemarken. Denna arbetsskyldighet
drabbade naturligtvis huvudsakligen brukarna av gårdar i sätesgårdens
närhet, vilka därför betecknades som »daglige tjänare» eller »ukedagstjänare»
och deras gårdar som »ukedagsgodset» till skillnad från de avlägsnare
gårdarna, strögodset. År 1646 fingo adelsmän rätt att gent emot sina
underhavande föra talan för lagöverträdelser, verkställa domar och indriva böter
samt skattefrihet även för ukedagstjänarna. Då adeln förlorat rätten att
stifta nya sätesgårdar samt vid enväldets införande även sina övriga
privilegier, var grundvalen för dess särställning undanröjd. Den gick sedan
hastigt tillbaka, godsen upplöstes och därmed försvann ukedagstjänsten.
Även av de självägande bönderna krävde konungen allt mer arbete vid
slotten, kungsgårdarna och fästningarna, körslor i kronans skogar och för
de nya bergverken, för vilka bönderna inom 4 mils avstånd ålades att köra
virke, kol och malm mot låg ersättning. Skjutsningen av kronans och
kyrkans män med deras husfolk blev också en allt svårare tunga för de bönder,
som bodde nära de stora färdvägarna.
Böndernas rättigheter inskränktes till förmån för hamnstädernas
köpmannastånd, som genom sågverksrörelsens och fiskets samt rederinäringens
utveckling nått stor rikedom och inflytande, i det att köpmännen fordrade
ensamrätt till handeln inom stadens inland och till exporten av sågat virke.
I stadsprivilegierna stadgades, att bönderna icke fingo sälja timmer annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
