Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omtalas väl från början av århundradet som ett nödvändigt redskap, men
det säges också, att den användes föga.
För inkörningen av grödorna brukades, särdeles i fjällbygderna, dels
oskodda slädar, dels en hösläde, som framtill vilade på ett par små hjul.
AVDIKNING omtalas i äldre tid föga och var väl i allmänhet mindre
behövlig, då det var huvudsakligen den höglänta jorden, som brukades som
åker. I senare delen av 1700-talet omtalas väl åtskilliga dikningsföretag men
mera som berömvärda undantag. Dikningsarbetet var också föraktat och
överläts helst åt svenska ackordsarbetare. I vissa trakter skall dock
dikningen hava varit mera använd. I Sætersdalen skola t. o. m. täckdiken med
stenfyllnad hava varit allmänna (år 1771).
BEVATTNING av åkern användes åtminstone från början av 1700-talet
i de östländska dalarna, särdeles Vaage och Lom i övre Gudbrandsdalen.
Vattnet leddes från fjällsidorna genom trärännor och gravar ned till fälten
och över dessa i rännor, här och var försedda med fördjupningar, ur vilka
det för hand spreds över åkern medels skövlar.
GÖDSLINGEN var i allmänhet försummad på Östlandet. På Vest- och
Nordlandet, där kreatursantalet var stort, gödslades däremot varje år och
rikligt, vanligen som övergödsling (Overtaae) efter sådden eller på brodden.
På Jæderen blandades gödseln med ljung och vitmossa. I kusttrakterna
brukades även tång för gödsling.
VÄXTFÖLJD. I landslagarna av 1604 och 1687 hade Frostatingslagens
gamla bestämmelse om trädning bibehållits men torde föga hava iakttagits
i de flesta delar av landet. På Västlandet liksom i fjällbygderna, där
åkerarealen var liten och gödslingen riklig var oavbruten sädesodling utan
trädning fortfarande det vanliga (jfr sid. 207). I Tröndelagen och på Nordlandet
liksom här och var i Östlandets Opland odlades säd ett antal år, varefter
jorden lämnades att vila och gräsgå och fick sedan ligga till flerårig
gräsbörd, varigenom ett primitivt sädesvallbruk liknande det svenska
täktebruket (sid. 207) uppkom. I Östlandets bättre slättbygder användes trade vart 8:e,
6:e eller t. o. m. vart 4:e år, men i Smaalenene drevs en fortsatt havreodling,
tills jorden efter 10—12 år var så utsugen, att den måste läggas i trade, som
då utsträcktes till flera år. I Östlandets starkt kornodlande Opland
utbildades växtföljder med 1-årig bearbetat trade, omväxling av korn, blandsäd,
havre, ärter och även höstsäd. Bland herremannajordbrukarna avhandlades
frågan om införande av engelskt växelbruk livligt mot slutet av 1700-talet,
och här och var började insådda vallar av klöver och timotej att användas.
Utsädet var åtminstone mot periodens slut föremål för mycken omsorg.
Man skaffade gärna sådant från de bästa bygderna, särdeles från höglänta
sydsluttningar, och den noggrannhet varmed utsädet utvaldes och sorterades
genom kastning och handplockning anses hava bidragit till den goda
beskaffenhet, som utmärkte säden från landet kring Mjösen och Bandsfjord.
Det förbud mot införsel av säd annat än från Danmark, vilket gällde från
1735 till 1788 hade till följd, att den därifrån införda spannmålen mestadels
var dålig och därför ej gärna användes till utsäde.
SVEDJEBBUK spred sig under 1600-talet över hela Östlandet genom från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
