Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åderlåtning, som användes mot alla slags sjukdomar. Dessutom användes tjära,
enbär och allehanda örter. År 1780 började man att till kavalleriets tjänst
låta utbilda lärlingar vid veterinärskolan i Köpenhamn (sid. 357). Dessa
gingo sedan under benämningen kurssmeder. År 1792 påbjöds, att för varje
stift skulle utbildas en lärling, vilken skulle förbinda sig att verka i det
stift, som bekostat hans utbildning.
Hästar, som angrepos av rots, skabb och andra smittosamma sjukdomar,
skulle nedslaktas och ersättning för dem skulle uttaxeras på amtet eller
stiftet (1788). Noggranna rapporter om sjukdomar hos hästar och nötkreatur
skulle insändas till regeringen. (Plakat den 21 okt. 1785.)
SKOG.[1] Den utförsel av mastträd, bjälkar och andra skogsprodukter,
vilken börjat under medeltiden, huvudsakligen av hanseaterna, fick ökad
omfattning på 1500-talet genom holländska köpmän. Från 1520-talet
uppkommo vattensågar för exportvirke vid älvarna i kustlanden, och denna
rörelse ökades så, att skogarna i detta i slutet av 1600-talet voro hårt
medtagna. Särskilt ekskogarna voro till större delen förödda. Förbud
utfärdades därför år 1688 mot aft i Oplandene till bjälkar eller sågtimmer avverka
träd, som 2 fot från marken höll mindre än 15 palmer (1,05 m.), vilket
visar att anspråken på virkesdimensioner ännu ej voro små. Bergverkens
stora förbrukning av gruvvirke och kolved, betning å hyggena samt
svedning och därav framkallade skogseldar hade gjort stora vidder i kust- och
bergverkstrakterna skoglösa. Farhågan för skogsbrist föranledde de å sid.
371 nämnda åtgärderna mot svedjande samt de å sid. 361 omtalade
inskränkningarna i rätten att såga för export, vilka senare upphävdes först år
1795 och 1818. Bortsett från dessa områden och trakten kring
utskeppningsplatserna, voro skogarna ännu i början av 1800-talet till större delen
tämligen orörda, emedan brist på flottleder samt för höga omkostnader i
förhållande till virkesprisen hindrat avverkning för export.
Den avverkning, som ägde rum, skedde genom oordnad blädning, i det
att man tog de träd, som passade, utan tanke på skogens vidmakthållande.
På 1730-talet inkallades tysken J. G. v. Langen för organisation av
ledningen av skogsväsendet, vilket ledde till bildandet år 1739 av ett
general-forstamt, vilket dock redan 1746 åter upphävdes, utan att lämna synnerliga
spår efter sig av de tyska skogsbruksidéerna.
I avseende på rätten till skogens nyttjande gällde, att jordägare ägde fritt
hugga på sin mark men delägare i samfällighet på dennas skog blott i
förhållande till sin lott i denna och landbonde till husbehov och därutöver så
mycket virke, som i värde motsvarade halva hans landskyld.
Husbehovsavverkningen fick icke utan jordägarens samtycke överstiga 3 lass bränsle
och 2 lass skav till kreaturen. (1687 års lag.)
JAKT. De gamla lagarnas bestämmelser om jakträtt bibehöllos i
huvudsak i 1604 och 1687 års lagar. Efter ett försök att införa de stränga danska
jaktlagarna återinfördes genom förordning den 5 febr. 1744 de norska
stadgandena. Jakt utan hund eller giller var sålunda fri men annan jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
