Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För den store rikshushållaren Gustaf Vasa var rikels nytta den
främsta ledande synpunkten, vilken gjordes gällande gent emot alla stånd. Denna
anfördes som skäl till den i samband med reformationen genomförda
indragningen av kyrkans och klostrens gods. Gent emot adeln var konungens
ståndpunkt, att grunden för dess förläningar och skattefrihet var den nytta,
de därför gjorde riket, och han utkrävde strängt den tjänst, som motsvarade
förläningen.
Gustaf I gjorde också kronans äganderätt gällande till sådan mark,
vartill annan ägare ej fanns. Detta anspråk framställdes i det ryktbara
brevet den 20 april 1542 till menige man i Ångermanland, Hälsingland och
Gästrikland, vari han förklarade, att emedan från äldre tider ett stort missbruk
inträtt på de orter, där stora skogar funnos, »sådana egor som obyggda
ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till», och förbjöd byalagen att lägga
under sig allt för stora områden, »utan skulle det stå alle fattige män fritt
att på skogarna göra sig hemman och besittning, där de senare kunde göra
konungen och kronan tjänst av». Härigenom lades grund till det s. k.
skogsregalet, vilket konungamakten senare sökte ytterligare utvidga.
Även över böndernas enskilda jordegendom sökte han göra gällande den
konungens överhöghet, vilken redan under medeltiden börjat införas. Han
befallde sina fogdar att förehålla bönderna, att så länge de för sina
skattehemman gjorde konungen rätt, själv brukade dem och höllo dem vid makt
med byggnader och andra nödtorfter, så hörde hemmanen dem till, men om
så ej skedde eller de satte landbo på sitt hemman för att taga stort landgille
av honom, så att han ej kunde utgöra skatt och andra skyldigheter till
kronan, utan hemmanet vansköttes, så tillhörde det ej bonden utan K. Maj:t
och kronan (k. br. 15 april 1541), och skulle fogdarna i sådant fall »sätta
andra bönder på samma jord – – – även med förbigående av dem, som
till samma jord hava börd och ätteleva» (k. br. 4 febr. 1553).
Sträng hushållare som Gustaf I var, sökte han på samma sätt som på
sin tid Carl den store ej blott att införa ett givande jordbruk och noggrann
hushållning vid kronans gårdar utan även att framtvinga en sådan hos de
enskilda jordbrukarna. Genom påbud och maningar samt kontroll över
deras efterlevnad tillhöll han sina fogdar deras skyldigheter i detta avseende
och meddelade dem i de minsta enskildheter gående befallningar rörande
lantbruket och den övriga hushållningen vid konungens och kronans gods.
Vid möten och i talrika brev förmanade han bönderna att med omsorg bruka
åker och äng, inskränka svedning av skogsmark, i rätt tid bärga skörden;
bortlägga otillbörligt helgdagsfirande, inskränka gästabuden o. s. v., allt för
att hemmanen ej skulle genom van vård »förlamas» och deras skatteförmåga
äventyras. Där ej förmaningar hjälpte, utsatte han böter för
försummelser vid jordbruket. (Se t. ex. k. brev till allmogen på Öland den 27 aug. 1541.)
Han riktade också upprepade gånger förmaningar och förbud mot att
bönder skaffade sig mera jord, än de förmådde rätt sköta, under det att på andra
håll flera bönder trängdes på ett hemman eller sådana styckades i alltför
små delar att kunna föda sina innehavare och giva dem möjlighet att utgöra
sina utskylder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
