Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig genom åtskilliga för jordbruket viktiga reformer. Främst bland dessa
står storskiftet, vilket undanröjde de hinder för jordbrukets framsteg, som
ägosplittringen medförde. (Se sid. 394.) Rätten till hemmansklyvning
utvidgades (sid. 396). Den ovan nämnda begränsningen av det antal
personer, som fick användas för hemmanets skötsel, upphävdes. Under år 1766,
som betecknats som ett frigörelsens år för allmogen, genomdrev det till
makten komna mösspartiet, som hyllade en mer frisinnad ekonomisk
uppfattning, tjänstefolkets frihet att söka arbete utom hemorten, frigivandet av
fisket och seglationsfrihet inom riket samt i huvudsak upphävandet av det
gamla förbudet mot landsköp (sid. 379). Under Gustaf III fortgick den
ekonomiska utvecklingen i samma riktning, insikten om den fria
konkurrensens fördelar blev allt mer ledande för regeringens ekonomiska politik,
och den fysiokratiska uppfattningen om jordbrukets betydelse (sid. 221) vann
allt mer insteg.
År 1775 blev handeln med spannmål fri i vissa landsdelar och 1780 i hela
landet. För att utjämna tillgången på spannmål hade redan på drottning
Kristinas tid börjat att inrättas kornhas för lagring av kronans
räntespannmål, och från dessa förråd plägade efter missväxtår utlämnas lån åt
allmogen särskilt till utsäde. Dylika kronoinagasin inrättades i alla län, och
år 1748 förordnades, att allmogen icke längre skulle få lösa skattesäden i
penningar utan avleverera den vid dessa magasin. För deras förvaltning
inrättades år 1786 Allmänna magasinsinrättningen, som år 1798 ställdes under
ett ämbetsverk Allmänna magasinsdirektionen, vilket även fick övertaga
kronobagerier och statens brännvinsaffärer, som under denna tid fingo en
oerhörd omfattning och betydelse.
Med den friare näringslagstiftningen följde ock frigivandet av
husbehovsbränningen. Brännvinsbränningen var sedan år 1638 en kontrollerad och
beskattad’ hantering, vilken fått allt större betydelse som binäring för
jordbruket. För att inskränka den stigande förbrukningen av spannmål till
bränning och minska det tilltagande superiet förbjöds bränningen år 1718 men
medgavs åter år 1731 så till vida, att den fick ske till husbehov mot en årlig
avgift av 1 daler silvermynt för varje hemman och panna. År 1747 blev
husbehovsbränningen fri för alla hemmansbrukare, och en konsumtionsskatt
pålades i stället jordbruket, oavsett om bränning ägde rum eller ej. För att
reglera den starkt ökade bränningen, som hårt medtog rikets
spannmålstillgång och kanske än mer för att skaffa staten ökade inkomster, gjordes
bränningen år 1774 till ett regale, vars utövande skulle utlämnas mot
arrendeavgift men följande år förlades till kronobrännerier. Tillverkningen ökades
starkt, och därjämte blev lönnbränning allmän. Missnöjet med det
tilltagande superiet och från allmogens sida med förbudet mot hembränning
föranledde år 1787 beslut om kronobränningens upphörande och frigivande av
husbehovsbränning, varjämte oinskränkt bränning medgavs jordägare mot
avgift i spannmål, s. k. arrendebränning. Bränningen och superiet ökades
emellertid ytterligare och därigenom sädesskördarnas otillräcklighet.
Spannmålsinförseln ökades, så att den Omkring år 1760 uppgick till 1/2 miljoner
t:or och under missväxtåren 1780—89 steg till över 700,000 tror om året.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
