Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åtgärderna för jordbrukets främjande gingo under århundradets senare
del i främsta rummet ut på ökning av sädesodlingen. Den gamla satsen om
ängen som »åkerns moder» drevs t. o. m. därhän, att i en tävlingsskrift
inlämnad till patriotiska sällskapet föreslogs att föra matjorden från ängar ut
på åkern för att förbättra dennas jord.
Följden blev emellertid minskning av både hö och gödsel samt
tillbakagång av både åkerbruk och boskapsskötsel. Mot århundradets slut bidrog
insikten om faran av denna utveckling till att bana väg för uppfattningen,
att foderodling och förbättrad kreatursskötsel borde vara vägen till
lantbrukets framåtskridande.
Den fredliga delen av Gustaf IV Adolfs regeringstid blev, i
väsentlig mån genom statssekreteraren Mathias Rosenblads förtjänst en
tid av nyttiga reformer för lantbruket. Sålunda ökades längsta arrendetiden:
för kungsgårdar år 1799 från 15 till 30 år samt följande år för avlingejord till
50 år och för arvejord till 5 år efter ägarens död. År 1800 förkortades tiden
för bördande av jord och lagfart av förvärv av sådan. År 1802 utfärdades
ny förordning om hägnadsskyldighet. Rätt till avsöndring under full
äganderätt blev tillåten genom enskiftesförfattningarna (sid. 395). År 1793 började
hushållningssällskap bildas. Främst förtjänar dock erinras om enskiftets
införande.
NYODLING. Bebyggelsens utbredning genom nyodling å skogarna
fortgick naturligtvis alltjämt. Tid efter annan förekommo även särskilda
åtgärder från styrelsens sida för att uppmuntra därtill. Sålunda torde
Gustaf Vasas ovan (sid. 378) omnämnda förklaring om obyggt land som
kronans tillhörighet och i flera hans brev förekommande uttalanden mot att
bönderna trängas på de gamla hemmanen, hava varit riktade mot böndernas
motstånd mot nybyggesanläggningar, och likaså förklaringen år 1546 om
våld mot nybyggare som edsörebrott.
Hertig Carl sökte uppmuntra nybyggen genom att år 1582 medgiva
odlare besittningsrätt med 6 års skattefrihet till den mark han röjde.
Likaledes gynnades inflyttningen av nybyggare från Finland, vilken börjat redan
under Gustaf I och sedan under Carl IX och Gustaf II Adolf
tog större omfattning. Boplatser upplätos åt dem på statens skogar med
flera års skattefrihet. Vid mitten av 1600-talet hade finska nybyggen spritt
sig över stora områden, som därav fått namnet finnmarker, framför allt i
Värmland och Dalarna men även i övriga skogstrakter från Närke och
Södermanland, upp till Ångermanland. Då finnarna enligt sitt hemlands sed
företrädesvis ägnade sig åt svedjebruk, uppstodo klagomål över den
skogsförödelse de åstadkommo, utfärdades år 1637 ett kungl, plakat mot de s. k.
lösfinnarna, som flyttade från trakt till trakt för att svedja nya vidder, och
intogs i 1647 och 1664 års skogsordningar bestämmelser om att endast de
finnbyar, som kunde bestå utan skada för bergsbruket, skulle få förbliva men
skulle övergå till ordnat gårdsbruk med fasta åkrar och röjda ängar.
Torpare, d. v. s. lägenhetsinnehavare på skogen, skulle få sitta kvar, om de ville
betjäna bergsbruket, men de torp och backstugor, som ej hade åker och äng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
