Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med den verkan, att det vid slutet av 1700-talet i Sverige förekom
huvudsakligen i Dalarna (»kasbränning») och Norrland.[1]
SÄDESSLAGEN. Råg var den huvudsakliga höstsäden men odlades föga
norr om Gästrikland och södra Dalarna. Huru rågens odling var stadd i
relativ tillbakagång i förhållande till hela sädesodlingen, är visat å sid. 399. Man
skilde mellan olika sorter efter såningstiden. Mest odlades larsmässràg, som
såddes omkring larsmässa (10 aug.), mellan olsmässan (29 juli) och
larsmässan, om gammalt utsäde användes men eljes mellan lärs- och
bartelsmässa (24 aug.). Midsommar- eller Johanneråg, på grund av sitt växtsätt
även kallad tuv- eller rotråg, såddes strax efter midsommar, sen-, svin- eller
latmansråg först sent på hösten. Den finska rågen stod högt i anseende till
utsäde, beroende på att den fick stå ute att eftermogna i skyl, innan den
riades, under det att den svenska vanligen riades omedelbart efter
skärningen (enl. Rålamb). Sämst ansågs »laduråg», vilken fick ligga oriad i
ladan. Även podolsk råg omtalas på 1700-talet och sades fordra god och väl
gödslad jord för att lämna rik skörd. Vårråg odlades huvudsakligen i
Småland på sandjord samt i Norrland, där man föga använde träda, som
höstrågen fordrade. Skada av rotmask på rågbrodden var vanlig; dess
härjningar ansågos kunna förekommas genom utsädets stöpning i
vitlöksvatten.
Vete odlades på 1500-talet föga och huvudsakligen i Mälarelandskapen och
de danska provinserna, men odlingen ökades småningom (se tab. sid. 399) och
blev rätt omfattande även i Öster- och Västergötland. Såväl höst- som
vårvete odlades; av det förra omtalas »klubb-» och »långvete». I Östergötland
odlades även höstspelt, särskilt till malt.[2]
Mot kolax, vilka tilltogo om man länge använde eget utsäde, användes att
tvätta utsädet[3] eller att låta det stå i säck i 3 dagar blandat med släckt kalk.[4]
Vetets skördeavkastning växlade mycket, varför det plägade kallas
ångersäd (Mentzer).
Korn undanträngdes under den nyare tiden som brödsäd av råg och som
kreatursfoder av havre (se sid. 399) med undantag för norra Sverige, där det
i allmänhet var enda säden. Hos 1700-talets författare omtalas sexradigt
grovkorn och småkorn, brådkorn, stjärnkorn, flättring eller tvåradigt
Ölandskorn, gumrik (med längre ax och korn än flättring) samt hos enstaka
jordbrukare himmelskorn[5] eller spjalt[6], vilka sistnämnda såddes i juni. under
det att Urbans dag (24 maj) eljes var rätt såningsdag för korn.
Havre, vars odling starkt tilltog under 1700-talet, särdeles i Värmland och
Västergötland (sid. 399), odlades på mager eller mindre väl brukad jord och
på upplöjd äng. På något bättre jord användes hellre blandsäd. Svart- och
vithavre torde väl hava fördelats på de olika landsdelarna så som på
1800-talet. Broocman uppgiver (1736), att turkisk havre, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
