Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plöjningen, medan tiltan ännu behöll såmusten. Linåkern rensades noga, och
hampan gallrades i juli. Efter skörden och knoppens avrepning lades
stjälken i Norrland vanligen omedelbart till vattenrötning. I det övriga Sverige
användes mest vallrötning.
Av färgväxter odlades under den största ivern för manufakturerna
krapp, vau och vejde på stadsjordarna, men sedan hattarnas välde var förbi,
upphörde denna odling åter småningom.
Kummin odlades i Skåne, i synnerhet kring Lund, men huvudsakligen
för husbehov.[1]
Tobaksodling i något större skala går tillbaka till år 1725, då Jonas
Alström(er) anlade en plantage vid Alingsås, och ungefär samtidigt
började odlingen vid några andra städer. Genom plakat den 29 febr. 1724
anbefalldes odlingen, och då den gynnades genom frihet från accis, spred
den sig vid städerna ända upp till Sundsvall, men bedrevs föga utanför
stadsjordarna. År 1770 skola 16,000 ctr. inhemsk tobak hava förarbetats.
Humle var redan under medeltiden föremål för en för riket betungande
införsel. För att inskränka denna verkade Gustaf I genom maningar och
undervisning för den inhemska humleodlingens ökning och tillhöll särskilt
kungsgårdarnas förvaltning att vinnlägga sig om densamma. Genom ett
plakat den 11 febr. 1687 återupplivades det gamla stadgandet (sid. 212) om
humlegårdars anläggande, och då införseln av humle hotade att göra
odlingen avbräck, höjdes tullen år 1693 och gjordes införselförbud år 1699,
vilket förnyades 1731. I 1734 års lag intogs landslagens gamla bestämmelse
om skyldighet för landbo att odla humle.
Odling av humle var vid denna tid allmän i landet och mest omfattande
kring Stockholm och i Schedvi socken i Östergötland. Den svenska humlen
omtalas visserligen som jämngod med utländsk (Broocman, Risingh),
men humlerötter anskaffades dock från utlandet särskilt från Braunschweig.
Revorna fingo mest uppbäras av stänger, men även rishumlegårdar
förekommo. Om humlens skötsel meddelades utförliga beskrivningar hos olika
författare.[2]
Foderodling på åker torde knappt hava förekommit förr än på
1700-talet. Redan i dess förra del omtalas insådd av »gott hö- eller väpling-frö»[3],
och särskilt av ängskampe för valläggning i Dalarna, och senare uppgiver
Linné, att frö av vit- och spansk (röd-)klöver brukade införskrivas, men
ansågs, att vi borde använda höfrö av egen skörd.[4] Han förordade odling
av flera vilda arter, särskilt alsikeklöver och den vid Uppsala och i Skåne
förekommande gula smären (»svenskt höfrö»), likasom även blåsmäre borde
kunna odlas efter här skördat frö.[5] »Den för sina verser och sina välmenta
förslag lika bekante» Haqvin Bager förordade att utvidga det vanliga
treskiftesbruket med 2 vångar för denna växt.
Vid ängarna, som ännu lämnade så gott som allt höet, fästes stor vikt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
