Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men då huvudsakligen sanka marker användes till slåtter, var tillgången
på ängar mycket olika. Sålunda beräknar H. Forssell på grund av
granskade räkenskaper från senare delen av 1500-talet höavkastningen i
sommarlass (à 25 Lisp. = 213 kg.) till i medeltal 5—10, i Västmanland 15,
i Uppland 10, i Södermanland 8, i Småland 6, men i Östergötland blott 2.2
gånger tunnetalet utsäde. 1700-talets författare angiva 10 sommarlass hö
mot 1 tra utsäde som det normala.
Över ängens vanvård klagades dock allmänt. I 1734 års lag, kap. 6 i
byggningabalken stadgas skyldigheten att rödja och vårda ängar, och
århundradets lantbruksförfattare mana ock därtill: röjning på hösten, utspridning av
riset för att gödsla marken, tuvhackning vid fastlagstid, medan tjälen sitter
i marken, bränning av förnan på våren samt avdikning (dock ej djup) av
moss- och kärrängar. Den tid efter annan återkommande upplöjningen av
ängen för att under 2—3 år bära säd, som ovan (sid. 404) omtalats, borde lika
mycket avse ängens föryngring som sädesskörd.
TRÄDGÅRDSODLING förekom ej under den förra delen av den nyare
tiden vid bondgårdarna, annat än så till vida, att där kanske odlades några
land med ärter, bönor, rovor, morötter, kål och senap. Genom
reformationens genomförande förlorade trädgårdsskötseln i Sverige till stor del det
hägn, den haft vid klostren och vid kyrkans mäns gårdar och slott, men i
regel torde väl trädgården bibehållits vid dem av dessa gårdar, som
innehades av präster eller blivit kungliga eller adliga avelsgårdar eller säterier.
Gustaf I ägnade uppmärksamhet även åt trädgårdsskötseln. Vid hans
hov förbrukades stora massor av trädgårdsalster, som hämtades från de till
Stockholms slott hörande1 trädgårdarna, till vilkas skötsel han inkallade en
tysk örtagårdsmästare, och från trädgårdar vid kungl, slott i landsorten. I
de av H. Forssell granskade räkenskaperna för större gårdar under
1500-talet saknades i regel ej trädgård.
Det var dock först under adelns storhetstid på 1600-talet, som
trädgårdsanläggningskonst och trädgårdsodling fick en utveckling, svarande mot dess
ståndpunkt i andra länder. Adelsgodsens ägare hade i utlandet lärt känna
och fått smak för en högt stående trädgårdsodling, och i de ståtliga
slottsanläggningar, som under denna tid utfördes, voro park och trädgård viktiga delar.
Det livliga intresse för botanik och för odling inom landet av utländska,
»grannlaga» örter, som rådde under 1700-talet, medförde en ny
uppblomstring av trädgårdsodlingen, men fortfarande uteslutande vid herr- och
prästgårdar. Linné nämner i sina beskrivningar över resor i svenska bygder så
gott som intet om trädgårdsodling vid bondgårdar. Dock omtalar han i sin
Dalaresa, att i Älvdalen allmänt odlades »den rätta Johannislöken», vilken
såldes i kringliggande socknar och användes att tugga i kyrkan.
För skötseln av de olika avdelningarna av trädgården (lustgård, trädgård,
kål-, krydd- eller köksträdgård, örtagård) redogöres i de olika
hushållsböckerna (såsom Co1eri 1683, Broocmans 1736, m. fl.).
Trädgårdsanläggningskonsten ställdes i Sverige liksom i övriga
kulturländer i Europa under 1600- och 1700-talen i nära samband med
slottsarkitekturen, varvid man så nära, som klimatförhållandena det tilläto, följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
