Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
italienska och franska mönster, varom Dahlbergs Suecia antiqva lämnar
talrika bevis. Det var den av drottning Kristina inkallade arkitekten
André Mollet, som först i Sverige tillämpade den moderna
smakriktningen. I sitt arbete Le jardin de plaisir, Stockh. 1651, utvecklar han
grunderna för renässans- och barockstilen. I samma riktning och i nära
anslutning till Lenôtres franska trädgårdsstil verkade efter honom den från
Holland inflyttade trädgårdsmästaren vid den kungl, trädgården i
Stockholm Christian Horleman och hans son överintendenten frih.
Carl Hårleman, känd som fullbordare av Stockholms slotts byggnad och
genom en mängd efter hans ritningar utförda slott, kyrkor och andra byggnader.
Av köks- och kryddväxter, vilka senare, utom till föda, användes i
allehanda hus^ och »sympatikurer», omtalas hos 1600-talets författare (såsom
Johan Risinghs Landbok) blott rovor, (kål-?)rötter, kål, ärter, senap,
anis, koriander, kummin, fänkål, dill och pepparrot.
Hos 1700-talets författare har antalet hithörande växter, som odlas i
landet, betydligt tilltagit. Som sådana omtalas i Rålambs Adlige öfning:
sockerärt, morot, jordskocka, rättika, pepparrot, huvud-, savoj-, blom- och
rosenkål, jordgubbar, melon, gurkor, kurbits, sparris, romersk och
huvudsallat, endivia, lactuca, spenat, mangold, syra, selleri, mynta, dill, anis,
fänkål, körvel, krasse, isop, salvia, cikoria, portlak, pimpinell, sockerrot,
persilja, timjam, haverrot, ålandsrot, libsticka, alstringzrot, åbrodd, basilica,
mejram, vinruta, dragon, madra, polleja (Pulegium?).
På 1700-talet omtalas drivbänkar uppvärmda med murade kanaler, som
uppvärmdes med eldstadsrök eller ånga såsom en uppfinning av Mårten
Triewald. Drivbänkar med ströbädd omtalas i motsats därtill som »vanliga»[1].
Av blomsterväxter omtalas en stor mängd arter och sorter, såsom av
fortfarande odlade: akleja, ringblomma, klätterkrasse (Tropœolum),
tulpaner, hyacinter, narcisser, crocus, lövkojor, kejsarkronor, vita liljor,
remonterande rosor, anemone, nejlikor, stormhatt och ett stort antal, vilkas namn
äro svåra att identifiera.
Fruktodlingen led stort avbräck av de svåra vintrarna i början av
1700-talet, särskilt 1708—1709, då de flesta fruktträden i Sverige dödades av kölden.
Av fruktträd odlades på 1700-talet: äpple (Borsdorfer, Stettiner,
astrakan, pipping, calville, läder-, smör-, vet-, pingst-, jungfru-, söt-, vin- och
kantäpple), päron (bergamotter, bonchretien, olsmäss-, muskatell-, larsmäss-,
kanel-, beurré, augusti-päron), körsbär (sur-, amouretter, spanska, majkörs,
higarreau, m. fl.), plommon (franska, därnas-, mirabeller, röda äggplommon,
reine Claude, sviskon, krikon), samt i södra delarna av landet aprikos-,
persike-, kastanje- och valnötträd, mullbär, svarta och vita, kvitten och mandel.
Fruktträd importerades från Hamburg, Holland och Frankrike, och enstaka
herrgårdar hade stora sortiment av fruktsorter.[2]
Av bärbuskar: röda, vita och svarta vinbär, krusbär (från slutet av
1600-talet) samt berberis, av vilken sistnämnda växt alla delar hade någon nyttig
användning, en olycksbringande skänk av 1700-talets nyttighetssträvande.[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
