Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(60—77 kg.). Om också slaktvikten räknas så lågt som 40 proc, skulle detta
motsvara en levande vikt av 200—300 kg. för oxe och 150—200 kg. för ko.
Uppgifterna om utfodringen och mjölkavkastningen svara häremot, då den
för en beräknad vinterfodring av i södra Sverige 22—30, i medeltal 28
veckor (200 dagar) uppgives till 2—5, i medeltal 3 men i Småland och
Västergötland blott 2 sommarlass hö eller lika många kg. per dag och oxe och
2/3—3/4 så mycket till en ko. Därtill gavs även halm som foder, men
tillgången härpå var ringa, och då höet räckte till 10 skalp. (4.25 lig.) om dagen,
ansågs tillskott av halm onödigt. Avkastningen av en ko redovisades med
i medeltal 21/2—3 lisp. (22—25 kg.) smör om året, vilket, då 60 kannor
mjölk uppgåvos åtgå för 1 lisp. smör, motsvarar en medelmjölkmängd av
150—180 kannor eller omkring 400—450 liter.[1] Dessa låga tal
överensstämma tämligen väl även med uppgifter från de följande århundradena.
På 1700-talet angavs vikten av en gild skatteoxe till 15 lisp. (128 kg.) och av
skånska oxar 16—18 lisp. (136—153 kg.). I Rålambs Adliga Öfning
(1690) beräknas en kos medelavkastning till 3 lisp. smör och i Reddejan
(1772) till 2—3 lisp. av en ko av dugligt slag på gott bete.
Om avelns och rasens sèåndpunkt äro Rålambs uttalanden
betecknande. Tjurarna borde vara lätta, och därför ej brukas mer än 1—11/2 år
och därefter snöpas. Hans uppgift, att bönderna, som uppfödde djur åt
godsherren; borde uppföda kvigan till 4, stuten till 5 års ålder, liksom
Salanders och Broocmans maning att ej betäcka kvigan, förr än hon fyllt
3 år, vittna om djurens långsamma utveckling. Vid 16 års ålder hade kon
i regel nedgått så i mjölkning, att hon borde slaktas. Kalvar pålades helst
mellan jul och fastan. De dia då på våren, då kon går på kraftigt
bete, och hinna vänjas vid höfoder, innan de komma på bete, varigenom
deras magar härdas mot det späda gräsets lösande verkan. Jämte klöverhö
borde kalvarna få ljum mjöldryck, sur mjölk, vassle och enbärslag.
(Broocman.)
Under början av den nyare tiden omtalades upprepade gånger införsel
av utländska avelsdjur. Sålunda hade Gustaf I ett »holländeri» under vård
av en holländsk bonde vid Stockholms ladugård och lät även införa
jutsk boskap. Även Gustaf II Adolf lät införa holländsk boskap, och
den stam, som i senare tid varit känd under namn av Strömsholmsras har
trotts härstamma från de holländska djur, som Carl XI lät uppställa å
Strömsholms kungsgård, utan att dock bevis därför anförts.[2] Under 16:e
och 17:e århundradena synes införseln hava omfattat endast holländska (däri
inbegripet holsteinska) och jutska djur, varjämte röda skånska djur fördes
upp till kungs- och herrgårdar i Göta- och Svealänens slättland, men på
1700-talet[3] började jämte dessa, som alltjämt utgjorde flertalet av importerna, även
införas avelsboskap från England, — de första troligen av Jonas
Alströmer före år 1743. Något synnerligt intresse kunde dock ej under
denna tid påräknas för något som så litet som nötboskapsaveln var riktat på
att tjäna manufakturer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
