Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Nordamerika - Koloniperioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slavar. Slaveriet fanns redan tidigare i Västindien och övriga spanska
besittningar. Negerns uthållighet vid arbetet i det heta och i kustlandet fuktiga
klimatet gjorde snart slavarbetet förhärskande i de södra kolonierna,
varigenom gynnades uppkomsten av stora plantager med massodling av
bomull, tobak och ris för export. I de norra kolonierna, där egendomarna i regel
voro smärre och slavhållningen föga vann insteg, sökte man avhjälpa bristen
på arbetare genom inbördes sammanhållning och hjälp grannarna emellan
vid arbeten, som voro bråda eller krävde mer arbete såsom vid husbyggnad
och skörd. Kreaturens vällning sköttes av byns herde, tjurhållningen var
gemensam och ålades samhällets medlemmar i tur och ordning.
Mellanstaterna intogo i avseende på egendomarnas storlek och arbetare
en mellanställning mellan södern och norden. Där funnos både större och
smärre gårdar, och arbetsstyrkan utgjordes vid de större gårdarna av både
årsstadda arbetare, »indentured servants» och slavar, dessa dock långt
fåtaligare än i södern.
I Canada började franska invandrare anlägga de första kolonierna i
början av 1600-talet, och om än jakten här till en början var väl så viktig för
nybyggarnas uppehälle som jordbruket, så uppgives odlingen av vete, ärter
och majs redan år 1635 hava haft stor omfattning i. den mest betydande
kolonien i Quebec, anlagd år 1617 av Louis Hébert, som omtalas som
Canadas första egentliga åkerbrukare. I dessa franska kolonier fördelades
jorden enligt hemlandets sed i gods med underhavande brukare. Efter
Förenade staternas frigörelse år 1783 från det engelska väldet vidtog en
betydlig invandring av lojala engelska undersåtar från de norra fristaterna
till Canada, varigenom den jordbrukande befolkningen avsevärt ökades. I
det stora hela var jordbruket i dessa kolonier av samma art som i unionens
angränsande delar.
ODLADE VÄXTER. Det var framför allt två växtslag, båda inhemska,
som blevo förhärskande under kolonitiden, majs och tobak.
Majs, vilken såsom varande indianernas enda sädesslag, fick benämningen
indian-säd (indian-corn eller blott corn), upptog den mesta jorden i
New-England- och mellankolonierna och blev det viktigaste sädesslaget även
i de södra kolonierna. Vete gav ej på långt när så stora skördar, och den rika
svämjorden i det virginiska låglandet lämnade alltid liggsäd av detta sädesslag,
varför det där odlades till en början endast till husbehov. Även övriga
av indianerna odlade matväxter såsom olika slag av bönor och gurkväxter
samt snart även potatis, varav utsäde anses hava införts från England,
odlades allmänt men blott för eget behov.
I mellankolonierna fick veteodlingen redan tidigt en större omfattning
och blev snart en viktig utförselvara, men man klagade över att det
skadades av rost, och man var övertygad, att berberisbusken bidrog till denna
sjukdoms spridning, varför i Connecticut år 1726 och 1755 i Massachusetts
utfärdades påbud om dess utrotande.[1] Bovete odlades allmänt både till
människoföda och till foder för svin och fjäderfä. Lin och hampa odlades
också allmänt, lin i sådan omfattning, att frö därav kunde utföras, under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
