Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var dock framför allt Justus v. Liebig, som lyckades slutgiltigt
övertyga om humusteoriens ohållbarhet och genom sin mineralteori lade den
bestående grunden till den nutida uppfattningen om växternas näring. I
den sista upplagan av hans berömda verk Die organische Chemie in ihrer
Anwendung auf Agrikultur und Physiologie sammanfattas denna lära
sålunda:
Alla gröna växters näringsämnen äro oorganiska eller mineralämnen,
nämligen kolsyra, ammoniak (salpetersyra), vatten, fosforsyra, svavelsyra,
kiselsyra, kalk, magnesia, kali (natron) och järn; många behöva även koksalt.
Gödseln verkar icke direkt genom sina organiska ämnen på växtlivet, utan
indirekt genom sina förmultningsprodukter, alltså genom övergången av dess
kol till kolsyra, av dess kväve till ammoniak. Den organiska gödseln, som
består av rester av växter och djur, kan ersättas av de oorganiska föreningar,
i vilka den sönderdelas i jorden. Genom skördarna bortföras mineralämnena
ur jorden, och om de ej ersättas genom gödsling, utsuges jorden och
kan genom dylik rovdrift bliva ofruktbar.
Alla växter upptaga samma näringsämnen men i olika mängder, och olika
växter taga dem ur olika djup. Därpå beror den gynnsamma verkan av
växelbruk, men om man avpassar gödslingen efter varje växtarts behov, är
omväxling onödig. De olika växtnäringsämnena kunna ej ersätta varandra,
utan varje växtslag fordrar en viss minsta mängd av varje ämne, och
tillgången på det ämne, som finnes i minsta mängd i upptagbar form, är därför
bestämmande för den skördemängd, som kan erhållas (minsta mängdens
lag).
Denna i klarhet och skärpa enastående lära väckte en hetsig och
långvarig strid. Särskilt frågan om obehövligheten av den kvävehaltiga
naturliga gödseln och lämpligheten att ersätta den med konstgödsel framkallade
gensagor från flertalet av den tidens förnämsta lantbrukskemister såsom
Lawes och Gilbert, J. Ad. Stöckhardt, Emil Wolff m. fl. och
delade kemisterna i två läger: mineralstöffler och stickstöffler.
De undersökningar, som utfördes vid Rothamsted och de tyska
försöksstationer, som nu uppstodo, visade emellertid, att luftens förråd av
ammoniak ej räcker till för de grödor, som odlaren fordrar, utan att kvävenäring
ur jorden och gödslingen har den största betydelse för jordens avkastning.
Även Liebigs uppfattning, att hela den mängd av mineralämnen, som
grödorna borttagit, borde återgivas jorden genom gödsling, fick vika för
uppfattningen, att de ämnen, varav jorden innehåller överskott, ej behöva
ersättas, utan gödslingen borde avpassas på att vidmakthålla en även för
rika grödor tillräcklig mängd av de olika näringsämnena och en för jordens
fysikaliska beskaffenhet lämplig mullhalt.
Sedan det visats, att luftens halt av kväveföreningar är alltför obetydlig
för att fylla växternas kvävebehov, återstod frågan, varifrån växterna fylla
bristen av detta ämne, och särskilt varifrån det tillföres baljväxterna, vilka
äro mycket rika på kväve, och vilkas av gammalt kända gynnsamma inverkan
på jordens fruktbarhet genom undersökningar vid Rothamsted visade
sig bero därpå, att de ökade jordens kvävehalt. Under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
