Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befordrades genom inblandning av omultnad halm i gödsel av jord.[1] Genom
undersökningar av Déhérain[2] m. fl., visades emellertid, att faran för
dylika förluster vid det praktiska åkerbruket var betydligt överdriven. Av
i senaste tid utförda undersökningar framgår, att denitrifikationen kan bero
på kväveförbrukning av vid cellulosajäsning verksamma bakterier.
I avseende på värdet av olika kväveföreningar som växtnäring
efterträddes Liebigs höga uppskattning av ammoniaken av dess
underskattande, beroende på uppfattningen, att kväve upptages av växterna så gott
som uteslutande i form av nitrat. Genom gödslingsförsök har emellertid
visats, att olika växter i detta avseende förhålla sig olika, och att vissa av
dem, såsom potatis, havre och råg, ha stor förmåga att tillgodogöra
ammoniumsalter, under det att sådana i något större mängd verka som gift på
andra växtslag.
Bakteriologisk forskning har sålunda fått en stor betydelse i läran
om växtnäringen och dess resultat vid det praktiska jordbruket, i det
att man allt mer söker att skapa förhållanden i jorden, som gynna de
för växtlivet nyttiga bakteriernas förökning och verksamhet
(salpeterbildning, kvävebindning) och förekomma förlust av kväve genom
ammoniakavdunstning och denitrifikation. Bestämning av jordens kemiska
reaktion och dennas förändring, huvudsakligen genom kalktillförsel, så att
den blir gynnsam för bakterielivet och tillika lämpas efter olika växtslags
fordringar, har under senaste årtionden börjat att få stor användning. Sedan
det visats, att trädesbrukets verkan till höjande av jordens fruktbarhet
väsentligen beror på den genom detsamma ökade bakterieverksamhet i
jorden, har allt större vikt börjat fästas vid att det utföres så, att denna
verksamhet därigenom befordras och att även då jorden är bevuxen, söka
befordra densamma, varigenom behovet av rent trade minskas.
Därjämte har man även börjat att direkt tillföra jorden baljväxtbakterier,
särdeles på sur torvjord, där dylika vid nyodlingen saknades.
Dylik »jordympning» skedde till en början enligt Salfeld’s förslag (år
1887) genom tillförsel av jord från fält, som visat sig bördiga för baljväxter,
men sedan genom tillsats till jorden av kulturer av för de särskilda
växtarterna passande bakteriearter. Denna metod infördes först av Fr. Nobbe
och Lorenz Hiltner, vilka utexperimenterade och igångsatte
fabriksmässig[3] tillverkning av dylika kulturer, av dem kallade nitragin. Hiltner
m. fl. hava sedan utvecklat denna metod särskilt genom utredning
rörande de olika former av baljväxtbakterier, som äro specialiserade på de
olika baljväxtarterna och genom frambringande av starkt verksamma
bakteriestammar, och dylika kulturer hava på senare år börjat beredas i
åtskilliga länder under olika namn (azotogen, nitroculture m. fl.) och funnit stor
användning.
Även den av Liebig först formulerade minsta mängdens lag har
modifierats på grund av senare forskningar. Till en början visades, att lagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
