Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halm och annat grovfoder annat än till egna djur, dels till följd av att
husdjursprodukter bättre än spannmål bibehållit sig i lönande pris.
VÄXTFÖRÄDLING. Sedan urminnes tid har odlaren mer eller mindre
medvetet sökt att förbättra de odlade växterna genom att till utsäde utsortera
de största och tyngsta kärnorna och tillika att genom omsorgsfull behandling
av jorden och lämplig gödsling bjuda grödorna gynnsamma livsvillkor.
Redan tidigt har man också frambragt nya sorter, framför allt av trädgårdsväxter,
dels genom att tillvarataga och renodla tillfälligt påträffade, i något
avseende fördelaktigt avvikande plantor, dels genom korsning av olika sorter.
Under senare tid har dylik avsiktlig växtförädling fått stor omfattning
och värdefulla resultat. Från slutet av 1700-talet (1787) omtalas försök av
Andrew Knight att genom korsning framställa nya, bättre sorter av
vete och av ärter, utan att dock några praktiska resultat därav äro kända.
I början av 1800-talet lyckades fransmannen Louis Levêque de
Vilmorin och skotten Patrick Shireff att med enskilda avvikande
plantor som utgångspunkt skapa nya sorter, vilka överträffade de vanligen
odlade.[1] Engelsmannen Le Couteur utgick vid liknande försök (på
1830-talet) från ett enda korn, det bästa på plantan, och i hans spår följde F. F.
Hallet i Brighton vilken från 1857 utvecklade denna tanke så, att enligt
hans mening det bästa kornet finnes i det bästa axet på den bäst utvecklade
plantan, och att dess större livskraft går i arv på avkomman, varför en sorts
alstringskraft kan till en viss gräns höjas genom att använda de bästa
kornen till utsäde. Genom att utså alla kornen ur det bästa axet var för sig i
trädgårdsjord med 1 kvadratfots växtplats och utvälja vid skörden de bästa
axen, vars korn åter utsåddes vart för sig frambragte han några mycket
framstående sorter, men då de odlades på vanligt sätt, nedgick deras
avkastning fort, varför hans förädlingsmetod icke fortsattes.
Vid det förädlingsarbete, som i Tyskland började med rotfrukter redan
1825 å Leutewitz och med säd på 1860-talet av Wilh. Rimpau på Schlanstedt,
arbetade man intill senaste tid efter massurvalsmetoden, d. v. s. man
utvalde år efter år de individer, som syntes överträffa sorten i dess helhet
men utsådde det utvalda tillsammans som en helhet. Man antog i enlighet
med Darwins lära, att variationen alltjämt frambringar förändringar,
som gå i arv till avkomman och befästas i ju fler släktled urvalet fortgår
i samma riktning. Härvid drev man stundom urvalet, liksom Hallet gjort
det, till de bästa axen och kornen på de utvalda plantorna. Man beaktade
ej, att även yttre förhållanden kunna vara orsak till de framträdande
förändringarna, och då dessa efter vad redan t. ex. vid vete- och maltkornförsök
i Danmark visats, icke äro ärftliga, kunde ett dylikt urval svårligen
leda till konstanta sorter.
För att erhålla sådana övergick man senare, först vid den svenska
växtförädlingsanstalten å Svalöf i förra delen av 1890-talet, till det tidigare av
Vilmorin och Shireff följda individ- eller pedigreeurvalet, vid vilket
man odlar avkomman efter varje utvald individ som en enhet och således
med varandra jämför hela avkommornas genomsnittstyp och typenlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
