Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den genom försök och undersökningar vunna kännedomen om djurens
näringsbehov och fodernormerna, genom vilka detta uttrycktes, gjordes
kända framför allt genom de populära handböcker som i ett flertal
upplagor utgåvos av Julius Kühn[1] i Halle och Emil v. Wolff[2] i
Hohenheim och i översättningar spriddes i andra länder. Fodernormerna med
deras flertal av siffror voro dock för omständliga för att vinna någon
allmännare tillämpning i praktiken, och den huvudsakligen beaktade delen av
deras innehåll blev äggvitehalten uttryckt genom näringsförhållandet.
Normerna förbättrades småningom till följd av fortgående forskningar.
Till en början räknade man med totalhalten av de särskilda näringsämnena,
men sedan man funnit, att normer grundade på råanalysernas siffror voro
otillfredsställande, utfördes en mängd bestämningar av fodermedlens
smältbarhet, och i Wolffs utfodringslära 1874 och senare skrifter blev vanligt
att räkna med halterna av smältbara ämnen. Vid beräkning av
näringsförhållandet införde J. Kühn bruket att multiplicera fetthalten med 2.4,
den antagna faktorn för fetts större fysiologiska värde som
respirationsmedel än kolhydrat, och sammanräknade produkten med den beräknade
halten av kvävefria extraktämnen till den summa kvävefria ämnen, varmed
proteinämnena jämfördes. Växttråden hade väl redan av Henneberg
och Stohmann visats vara delvis smältbar, men till en början
medräknades den ej bland de smältbara näringsämnena. Senare inräknades
emellertid densamma varligen till sin halva mängd bland de kvävefria
extraktämnena, av Kühn t. o. m. till 80 proc. Till en början beräknades proteinet
på grund av kvävehalten, men sedan det av E. Schultze m. fl. visats,
att de kvävehaltiga ämnena blott till en del voro äggviteämnen, och A.
Stutzer anvisat en metod att vid analysen särskilja dessa från de icke
äggviteartade ämnena, som man betecknade som amider, och som ansågos
icke kunna fylla äggviteämnenas fysiologiska uppgift, blev det vanligt att
sammanräkna dessa senare med de kvävefria ämnena.
Till en början uppställdes fodernormerna så, att talen för näringsbehovet
och näringsförhållandet angåvos blott i allmänhet i förhållande till djurens
levande vikt. Småningom trodde man sig kunna precisera dem efter djurens
produktion. Således förordade Jul. Kühn i stället för det förut vanliga
näringsförhållandet 1:6 ett sådant av 1:5 till 1:8, det trängre förhållandet
för högmjölkande kor, det vidare för lågmjölkare samt drag- och göddjur.
Med den till grund för fodernormerna liggande uppfattningen om de
olika näringsämnenas skiljaktiga uppgifter kunde något enhetligt uttryck
för fodermedlens fodervärde, såsom hövärdet varit, ej givas. Emellertid
blev en beräkning av fodermedlens penningevärde på grund av deras
näringsinnehåll vanlig med kolhydrat som enhet. Härvid fick till en början
näringsämnenas antagna fysiologiska värde inverka på beräkningen[3], så att fett
räknades till 2.4—2.5 gånger och äggvita (på grund av medelnäringsförhållandet
1:6) 6 gånger högre värde än kolhydrat, men senare övergick man enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
