Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sådan var ask- eller mineralbeståndsdelarna. Dessas förekomst i
djurkroppen och i fodermedel var väl sedan gammalt bekant och genom
fysiologiska försök, särskilt i Bonn och Munchen på 1860-talet, hade visats, att
brist i fodret i främsta rummet på kalk och fosforsyra, men även på
koksalt och kali framkallade sjukliga verkningar hos försöksdjuren. Men man
antog i allmänhet, att de vanliga fodermedlen innehöllo tillräckligt av dessa
ämnen, och fäste ej synnerlig uppmärksamhet åt denna fråga. Detta var
också befogat, så länge djurens föda huvudsakligen bestod av de naturliga
fodermedlen och djurens produktion ej uppdrevs till en onaturlig höjd.
Man hade också redan tidigt kommit till insikt om att vissa vid svag
utfodring framträdande sjukdomar (benmjukhet, sleksot) berodde på brist på
benbildande ämnen och kunde motverkas genom att giva djuren sådana,
vanligen i benmjöl eller krita. Med ökad användning av allehanda ensidigt
sammansatta fodermedel och högt uppdrivande av djurens produktion
framträdde dylika sjukliga tillstånd mera, och detta har föranlett noggranna
vetenskapliga undersökningar, särdeles av amerikanska forskare, vilka visat,
att åtskilliga oorganiska ämnen hava specifika uppgifter i djurkroppen och
tillika utöva inverkan på blodets kemiska reaktion.[1] Man har härigenom
fått uppmärksamheten mer än förr fäst på angelägenheten, att djuren i sin
föda få tillräckligt av alla nödvändiga mineralämnen.
Beträffande de icke äggviteartade kväveföreningarna har den uppfattning,
som först gjorde sig gällande, sedan man urskilt dem från de egentliga
äggviteämnena, eller att de ej kunde ersätta dessa, blivit i viss mån beriktigad.
Det har visats, att vissa av dessa ämnen kunna tjäna som material för
bildandet av äggviteämnen i kroppen, vilket fått sin förklaring i det, särskilt
genom undersökningar av E. Abderhalden,[2] påvisade förhållandet, att
djurkroppen återbildar äggviteämnen av de enklare föreningar,
huvudsakligen aminosyror, vari äggviteämnena sönderdelats vid matsmältningen, och
att, då olika fodermedel innehålla olika mängder av de aminosyror, som
behövas för bildning av kroppens och dess sekretioners olika äggviteämnen,
eller t. o. m. kunna sakna vissa av dessa, det är av vikt att vid användning
av i sådant avseende bristfälliga fodermedel tillse, att bristen fylles genom
andra foderslag. Den praktiska följden härav har blivit, att man vid
användning av större mängder av kraftfodermedel bör använda en av flera
sådana bestående blandning.
Under de två senaste årtiondena har uppmärksamheten fästs på en del
beståndsdelar i fodret, vilka egentligen ej kunna räknas som näringsämnen
men dock äro behövliga för kroppens normala tillväxt, och vilkas saknad
eller närvaro i alltför ringa mängd i födan därför medför abnormiteter i
utvecklingen eller sjukliga tillstånd.
Bland sådana accessoriska näringsämnen fäste man först
uppmärksamheten vid lecitiner och fosfatider, vilka särskilt finnas i unga, livligt växande
växter, såsom ungt gräs. Betes och hös gynnsamma inverkan på ungdjurs
utveckling har antagits i väsentlig mån bero på dylika ämnen. På senaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
