Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Majs är näst vete det viktigaste sädesslaget, som för hela riket intager
omkring 1/3 mot vetes areal. Mest odlas det i Venetien och Lombardiet,
under det att det saknas i Ligurien, Apulien och på öarna. Vanligen är majs
den första grödan, då jord uppbrytes till åker. De tidigt mognande sorterna,
cinquantino och quarantino, som pläga ingå i växtföljden, odlas mindre än
förr. Majs är arbetsfolkets förnämsta föda, varför ock den svåra
folksjukdomen pellagra, som anses orsakas av mindre väl mogen eller illa lagrad
majs, är mycket allmän i norra Italien. Den stora skörden av kärna och
blastens värde till kreatursfoder ha gjort, att odlingen är stadd i ökning.
Ris tävlar i Podalen i ekonomisk betydelse med vete och majs, men till
följd av den för dess odling erforderliga uppdämningens hälsoskadliga
inflytande har odlingen förbjudits i städers närhet och avtagit, från 233,000 hektar
år 1875 till omkring 150,000 i nuvarande tid. Från det förr vanliga sättet
att odla ris på ständigt övervattnad mark har man allt mer övergått att odla
det i omväxling med foderväxter, för vilka jorden torrlägges, och härigenom
har skördemängden betydligt ökats, ända upp till 60—80 dt. per hektar.
Korn odlas huvudsakligen i de södra landsdelarna, och dess odling har
gått tillbaka.
Havre, som förr odlades blott där klimatets eller jordmånens
beskaffenhet gjorde veteodling olämplig, odlas allt mer omfattande, särdeles i norra
Italien, så att det på senare år upptagit ungefär 1/10 mot vetes areal.
Hirs och bovete odlas mindre än förr och huvudsakligen som
mellangröda.
Åkerbönor ha bibehållit odlarnas bevågenhet och intaga i de södra
landsdelarna omkring 1/7, ja på Sicilien 1/3 mot vetearealen. Den intager här
majsens plats som första gröda efter nybrott. Även trädgårdsbönor odlas
mycket, även i blandning med andra växter. Mindre odlas ärter (i
Campanien och Venetien), kikärter (i södra Italiens och öarnas torra trakter),
linser, lupiner, plattärter och vicker.
Potatis-odlingen, som förut gått föga framåt, har ungefär fördubblats
under senaste 50 år, och förekommer mest i bergstrakterna både i norr och
söder, men lämnar låg avkastning, vanligen ej över 5 ton per hektar.
Rotfrukter till foder odlas föga, men däremot har sockerbetsodlingen på
senaste årtionden ökats, så att den numera nästan fyller den inhemska
sockerförbrukningen, vilken dock är mycket låg till följd av hög beskattning.
Den upptog 1899 blott 10,860 hektar, men 1909—13 i medeltal 52,800 hektar,
huvudsakligen i Venetien och Emilia.
Hampa och lin, vilka tidigare voro viktiga odlingsväxter, ha gått tillbaka
i avseende på odlingens omfattning. Hampodlingen, som i Bolognatrakten
står högt i avseende på intensitet och tågans beskaffenhet, intog vid
sekelskiftet omkring 200,000 men för närvarande blott 90,000 hektar, under det
att lin, som med största framgång odlas i Lombardiets bevattnade trakter
upptager blott omkring 15,000 hektar.
Tobaksodlingen, vars omfattning bestämmes av statsmonopolet, är
ungefär stationär, 5,000—8,000 hektar.
Grönsaker odlas, jämte i trädgårdar, även i stor omfattning på åker i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
