Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Tyskland och Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
INRE KOLONISATION.[1] Bondefrigörelsen hade mångenstädes vållat
svårigheter att fylla behovet av arbetare, och särskilt var så förhållandet i
de nordöstra preussiska provinserna, där de små bondgårdarna, som
undantagits från frigörelsen (sid. 267), i stor utsträckning indragits till godsen.
Därtill kom sedan den av industriens tillväxt framkallade »flykten från
landet», som gjorde tillgången på jordbruksarbetare i de nämnda
landsdelarna så otillräcklig, att man vid godsen allt mer blev hänvisad att under
bråda arbetsperioder lita till vandringsarbetare från Polen och Galizien.
Dessa förhållanden i förening med det politiska strävandet att förtyska
Preussens polska områden föranledde en ny kolonisation i dessa landsdelar.
Enligt lag av den 26 april 1886 igångsattes i Västpreussen och Posen inköp
och styckning av gods till smärre bondgårdar, vilka upplåtits åt tyska
kolonister på olika villkor men huvudsakligen som Rentengüter, d. v. s. med
ärftlig besittningsrätt mot erläggande av en bestämd årlig ränta. Dylika
gårdar skola brukas av ägaren, få ej avyttras eller styckas utan särskilt
medgivande, deras skötsel står under tillsyn av den för kolonisationen tillsatta
kommissionen, och i händelse av vanhävd eller om försäljning av
räntegårdar medgives, har staten förköpsrätt. För arvsrätten till dessa gårdar
infördes den 8 juni 1896 Anerbenrecht (sid. 515). Då en motaktion inleddes
från polsk sida för att skapa polska bondgårdar, fick kommissionen år 1908
rätt att för styckning expropriera gods. Till rörelsekapital lämnade staten
100 miljoner (senare höjt till 700 miljoner) mark.
Genom lag den 27 juni 1890 anordnades en liknande kolonisation i
Preussens övriga provinser under ledning av de år 1817 för avlösning av
bondgårdarnas feodala bördor i de särskilda provinserna inrättade
generalkommissionerna, men för denna kolonisation anvisades inga statsanslag,
utan staten har understött densamma blott med lån från en därför bildad
fond. Denna kolonisation, som även omfattar bildandet av
arbetarebostadslägenheter, har utövats ej blott av de nämnda statsmyndigheterna, utan
styckning till räntegårdar var enligt nämnda lag tillåten för såväl enskilda
som korporationer, och för densamma har bildats dels affärsföretag, dels
allmännyttiga sällskap med såväl enskilda som staten och kommuner som
deltagare. Dessa sällskap ha sammanslutit sig till die Gesellschaft zur
Förderung der inneren Kolonisation.
Finansieringen av denna bildning av räntegårdar uppdrogs genom lag
av den 27 juli 1891 åt Rentenbanken, vilka inrättats år 1850 för att förskjuta
de för bondgårdars frigörelse behövliga medel. Dessa banker lämna ägarna
till jordegendomar, som styckas till räntegårdar, det kapitaliserade värdet
av räntorna, vilket sedan av gårdarnas ägare skall amorteras under 56—60
år, med rätt till hastigare avbetalning. Denna inre kolonisation har fått en
betydande omfattning. Endast den polska kolonisationskommittén hade då
den år 1924 upphörde, bildat omkring 44,000 gårdar med tillsammans
600,000 ha.
Då kriget medfört behov av jordbrukslägenheter för invalider och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
