Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Tyskland och Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motorerna, vilka fått en så stor användning vid jordbruket och även i
Tyskland blivit föremål för en stor fabriksindustri.
JORDENS BEARBETNING, åt vilken större omsorg kunde ägnas efter
skiftets genomförande, förbättrades till en början genom att göras till större
djup, vars betydelse skarpt framstod genom införandet i slutet av 1860-talet
av ångplogen. Den egentliga djupkulturen till 30—40 cm. djup med ångkraft
blev visserligen i huvudsak inskränkt till området för den intensiva
sockerbetsodlingen, men plogdjupet blev i allmänhet vid bättre jordbruk ökat till
20—25 cm., och sedan försök visat, att djupare brukning knappt lönar sig,
inskränker man sig mestadels härtill. Den vunna insikten om bakteriernas
stora inflytande på jordens fruktbarhet har i stället givit ytbruket på den
till normalt djup (20—25 cm.) plöjda jorden största betydelsen såsom
särdeles ägnad att befordra bakterieverksamheten i jorden.
GÖDSLING. Införandet av foderodling på åkern samt ökningen av
nötkreatursstocken och dennas bättre fodring, utsträckt stallfodring och bättre
tillvaratagande av spillningen, antingen under djuren i s. k. Tiefstall,
vilket livligt förordades och rätt mycket kom i bruk på 1880-talet, eller i
ändamålsenliga gödselstäder — allt detta har bidragit till att öka gödseltillgången.
Därtill kom från mitten av 1800-talet återupptagandet av gröngödslingen,
vilket mycket befordrats genom Albert Schultz’ å Lupitz erfarenhet på
1870—80-talen, att gröngödsling med lupiner jämte fosfat- och kaligödsling
kunde ersätta kreatursgödsel på mager sandjord och öka dennas fruktbarhet.
I samma riktning verkade Hellriegels och Wilfarths upptäckt, att
baljväxter med bakteriers hjälp upptaga fritt kväve, i det att denna
upptäckt föranlett en ökad baljväxtodling.
Därtill kom användningen av konstgödsel jämte de redan tidigare
använda medlen kalk och gips. På 1840- och 1850-talen åtnjöt koksalt stort
förtroende som gödselmedel, vilket dock snart åter upphörde, sedan man
erfarit verkningarna av chilesalpeter, benmjöl, guano och superfosfat, som
kommo i allmännare bruk vid nämnda tid. Ytterligare tillkommo
ammoniumsulfat, kalisalt och thomasfosfat, vilkas lämplighet för gödsling av mossjord
starkt befordrade dennas odling, samt än senare kalkkväve (jfr sid. 461).
Konstgödslingen fick en oerhört stor användning, och de företrädesvis för
prövning av dess verkan i stor utsträckning använda gödslingsförsöken gåvo
en långt säkrare ledning för gödslingens rationella anordning än de tidigare,
allt ifrån Thaer använda statiska beräkningarna (sid. 457). På detta
område blev Tyskland under senare hälften av 1800-talet föregångslandet.
Upptäckten av de i baljväxtbakteriernas rötter symbiotiskt levande
bakterierna och deras betydelse för tillgodogörandet av luftens fria kväve (sid.
455) ledde snart till åtgärder för att tillföra jorden dylika bakterier, där de
saknades, dels genom tillförsel av på sådana rik ympjord, vilket först
tillämpades av Salfeld vid mossförsöksanstalten i Bremen, dels genom jordens
eller utsädets ympning med renkulturer av kvävebakterier. Den senare
metoden utvecklades av Fr. Nobbe och Lor. Hiltner, vilka år 1896
igångsatte tillverkning av dylika kulturer, kallade nitragin och deras
tillhandahållande i handeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
