Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Schweitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Civillagen av år 1912 bemyndigar kantonerna att fastställa en dylik gräns
för jordegendoms styckning samt inför tillika en motsvarighet till den tyska
anerbenrecht (sid. 515). Vid arvskifte skall nämligen jordegendom beräknas
till sitt avkastningsvärde, och jordegendom, som utgör en helhet, skall odelad
tilldelas arvinge, som så begär, under förutsättning, att han anses lämplig
att sköta den, med företräde dock för manlig arvinge framför kvinnlig. Den,
som sålunda får övertaga egendomen odelad, skall själv sköta den, och om
han vill försälja den, hava medarvingarna rätt att få sin andel av den vinst
han gör därpå.
Under påverkan av revolutionstidens idéer och den liberalistiska
uppfattningen om fördelar av den enskildes obegränsade ägorätt vidtog även delning
av allmänningarna,[1] men huvudsakligen i det lägre landet. Därmed följde
införandet av sommarstallfodring av kreaturen. I alptrakterna förblevo till
följd av naturförhållandena beten och skogar i allmänhet samfällig egendom.
Jordegendomarna av alla storlekskategorier brukas fortfarande till allra
största delen av ägarna. År 1910 var så fallet med 76.6 proc. av
jordegendomarna, under det att 19.8 proc. voro utarrenderade och 3.6 proc. voro
utlämnade på delbruk.
Den starka nedgången i spannmålsprisen, som inträdde efter
revolutionstidens krig, drabbade även de schweiziska jordbrukarna i det lägre liggande
landet, där jordbruket ännu övervägande var riktat på sädesodling, vilken
ägde rum ej blott för eget utan även för bergstrakternas behov. Odlingens
mångsidighet, i det att även frukt- och vinodling samt boskapsskötsel voro
viktiga inkomstkällor, mildrade dock krisens verkningar, men dessa
framträdde dock däruti, att foderodlingen och boskapsskötseln ökades i det lägre
landet, dit osttillverkningen, som tidigare bedrivits huvudsakligen i
bergstrakterna, nu spred sig och föranledde inrättandet av stora föreningsmejerier,
under det att alptrakterna allt mer ägnade sig åt uppfödning för avsättning
av djur till det lägre landet och småningom även till utlandet.
Då sedan det allmänna ekonomiska uppsvinget på 1830-talet även nådde
Schweiz, vidtog en kraftig utveckling av jordbruket och i synnerhet
boskapsskötseln och mjölkhushållningen.
De ogynnsamma ekonomiska förhållanden, som inträdde i hela Europa
från slutet av 1870-talet, skärptes för jordbrukets del i Schweiz genom
industriens starka tillväxt. Jordbruksbefolkningen minskades, så att den från att
ännu vid århundradets mitt ha utgjort omkring hälften av hela folkmängden
år 1910 nedgått till 20 proc. En stark motsättning mellan industriens och
jordbruket på den ekonomiska politikens område har sedan denna tid alltmer
framträtt. Sädesodlingen inskränktes till förmån för boskapsskötsel och
mjölkhushållning. Av hela arealen odlad jord beräknades sålunda vid senaste
sekelskifte säd upptaga 32.9 och därav vete 18.3 proc, men motsvarande tal
år 1913 utgöra 10.9 och 4.2 procent, under det att kreatursstocken varit stadd
i jämn tillväxt. Till följd av odlingstvång och av staten garanterat högt pris
på vete fördubblades veteodlingen under världskriget, men en återgång torde
vara att vänta, då denna premiering upphör. Till denna förskjutning har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
