Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Schweitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till en början inköptes engelska halvblodsdjur, men då avkomman ansågs
för lätt, övergick man till anglonormander (1877—1898). Dessa berömdes för
sin avkomma, men hingstarna blevo föga använda, avkomman ansågs ej
lämplig till remonter och var svårsåld. Stämningen blev allt mer avgjord
för-grövre hästar, och man försökte hackney-, shire-, percheron- och holsteinska
raserna utan att lyckas med någon. Ett statsstuteri, som år 1874 inrättades,
i Thun med uppsättning av halvblod, måste åter upphöra år 1882. Är 1891
inrättades där en hingstdepå, vilkens hingstar utstationerades hos enskilda
hingsthållare, med den påföljd, att den enskilda hingsthållningen starkt
avtog. Depåns djurantal tilltog (år 1904 var det 103), så att det blev för trångt
i Thun, varför den år 1898 flyttades till Avenches. Vid hingstdepån
inrättades även depå av inom landet inköpta hingstföl för hingstuppsättningens
rekrytering, och för att uppmuntra av ein infördes 1901 utdelning av belöning
åt säljare av hingstföl, som sedan godkändes till beskällare. Sedan år 1882
hållas årligen utställningar med premiering av stoföl, fallna efter depå-hingst.
Från 1895 premieras härvid särskilt avelsförenirigars fölston och stoföl. Från
1885 har understöd lämnats till unghingstbeten med visst belopp för varje
därå hållet djur med bestyrkt härkomst. På senaste åren har ett flertal
häst-avelsföreningar och förbund av dessa bildats och understötts av staten.
NÖTBOSKAPSAVELN har alltjämt utgjort huvudnäringen i alptrakterna,
och till följd av spannmålsprisens nedgång och därav föranledd
inskränkning i sädesodlingen har den fått föga mindre betydelse för de lägre
landsdelarna. Antalet kor beräknades från år 1860 till 1911 ha ökats 45 proc. och
medelmjölkningen från 2,200 till 2,980 kg.
Boskapen har alltjämt bibehållit sina sedan gammalt erkända framstående
egenskaper, vilka tillhöra raserna och bero av de naturförhållanden, under
vilka djuren leva, särskilt det kraftiga hälsobringande alpbetet, men däremot
har först i senare tid uppmärksamhet börjat ägnas åt deras stallvård och
avelsurvalet. Foderodlingens ökning har medfört bättre utfodring, i låglandet
även delvis stallfodring under sommaren, då ägosamfälligheternas upplösning
medförde det allmänna betets upphörande.
Landets boskapsraser ha hållits så gott som alldeles fria från främmande
inblandning, men i övrigt var aveln planlös ända till senare delen av
1880-talet. Då började lokala avelsföreningar att bildas för att åstadkomma en
bättre ledning av aveln och befordra avsättningen av avelsdjur. Dessa
föreningar sammanslöto sig till förbund för de olika raserna, den rödbrokiga,
den gråbruna och den svartbrokiga och av dessa ha Verband der
Braunviehgenossenschaften år 1879 och Verband der Simmenthaler Fleckvieh
(Fédération suisse des syndicats d’élevage de la race tachetée rouge) år 1898
erhållit statsunderstöd. Vardera förbundet håller årligen tjurauktioner och
anordnar provningar av de i stamlistorna införda kornas mjölkning.
Stambokföring för det romanska Schweiz började med statsunderstöd år 1879
men upphörde snart.
Från år 1882 anslog förbundsförsamlingen ett årligt anslag till understöd
för boskapsavelns förbättrande enligt ett fastställt program. Anslaget
fördelades på de särskilda kantonerna och användes av dessa för avelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
