Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhänga med en rationell skötsel av jorden, eller den senare vill flytta till följd
av avgäldens stegring som en följd av egendomens genom arrendatorns
åtgärder ökade värde, blev ägaren skyldig att betala ersättning för de kostnader
och förluster, som avträdandet förorsakat honom. Därjämte erhöllo
arrendatorer av småbruk upplåtna efter ovan anförda egnahemslagar rätt till
ersättning för plantering av bärbuskar och fleråriga växter m. m. (år 1890),
och samma rätt tillerkändes arrendatorer, som driva handelsträdgårdsrörelse
(1895).
I Skottland fortgick de till släktgodsen hörande bondgårdarnas och
jordlägenheternas indragning till godsherrens huvudgård eller jaktmark eller
deras sammanslagning till större arrendegårdar, så att storgodsväsendet blev
allt mer förhärskande. På 1870-talet beräknades, att 58 proc. av jorden
tillhörde jordägare med över 8,000 hektar. Såväl godsherrens gård som
arrendegårdarna voro här genomgående stora besittningar, och då ersättning för
jordförbättringar icke tillkom arrendator, voro dessa i regel helt och hållet
beroende av jordägarens initiativ.
Godsen voro mestadels av fideikommissnatur och fingo därför enligt
fideikommisslagen av år 1685 varken avyttras eller belastas med någon skuld eller
förbindelse, men detta ansågs ej hindra utarrendering, även på lång tid, och
då långvariga arrenden betalades högre än korta, voro upplåtelser på 7, 14
eller 21 år det vanliga. Då lagen gav jordägaren rätt att till säkerhet för
av-gälden lägga beslag på arrendatorns egendom, t. o. m. innan avgälden var
förfallen, var arrendatorn trots den längre arrendetiden lika mycket utlämnad
till godsägarens godtycke som vid arrenden på uppsägning, och dessutom
saknade arrendatorn all rätt till ersättning för förbättringar. Följden härav
var, att även där arrendatorn tack vare den långa arrendetiden skötte jorden
väl, vilket var det vanliga, så sökte han dock i regel att utsuga jorden mot
legotidens slut.
Torpare- och backstugusittare-lägenheter (crofts), där godsherren
Vanligen ägde både jorden och levande och döda inventarier, funnos i stort antal
i de nordvästra höglanden och på öarna. Där dessa crofters kunde hämta
sitt huvudsakliga uppehälle av fiske, bärgade de sig i allmänhet bra, men eljes
rådde i allmänhet det yttersta armod. De voro fullständigt rättslösa gent emot
godsherren, och vräkningar av dem voro vanliga. Den jäsning, som dessa
framkallade, föranledde utfärdandet av Crofters act, 1886, vilken senare blev
ytterligare fullständigad. Dessa lagar, som gällde blott höglands- och
ö-grevskapen och i huvudsak överensstämde med motsvarande irländska
lagar, gåvo åbon tryggad besittningsrätt, så länge han fullgjorde
arrendevillkoren, rätt att få avgälden fastställd till skäligt belopp, att få avträda
arrendet 1 år efter uppsägning och att vid avträdet erhålla ersättning för av honom
eller föregående brukare tillhörande hans släkt utförda förbättringar. En
crofters commission tillsattes för att övervaka lagens efterlevnad och
fastställa det skäliga arrendebeloppet, då parterna ej kunde enas därom, samt
skaffa småbrukare behövlig ökning av deras jordegendom, även genom
expropriation. Denna reform har väsentligt förbättrat såväl folkets ställning som
jordbrukets ståndpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
