Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landligan framtvinga regeln, att tillträdande arrendator skulle ersätta den
avträdande för gjorda förbättringar, The landed property (Ireland)
improvement act år 1860 gav arrendator rätt till ersättning för sådana
förbättringsarbeten, som godkänts av jordägaren vid jordegendomar, som voro upplåtna
utan begränsning av upplåtelsetiden. Denna rätt blev 1870 i Ulster och 1871
i det övriga Irland ovillkorlig, och tillika fick arrendatorn rätt till ersättning
för förlust till följd avtalets uppsägning från jordägarens sida.
De av landligan energiskt förfäktade »3 f’en», fixity of tenure, fair rent
och free sale, (arrendets ouppsägbarhet, av opartisk nämnd fastställd skälig
avgäld och frihet att att överlåta arrende) vunnos i huvudsak genom
Landlaw (Ireland) act år 1881, enligt vilken åt landkommissioner uppdrogs att
fastställa arrendetid intill 15 år och att därefter förlänga arrendet samt
bestämma skäligt arrendebelopp (— för vilket senare man fåfängt sökte finna
några allmänna objektiva grunder —), men denna lag gav samtidigt
jordägaren företrädesrätt att övertaga gård, som arrendator ville överlåta åt annan.
För att underlätta arrendators förvärv av arrendegårdar ha en följd
av-lagar med allt gynnsammare villkor för köparen antagits. År 1870 beviljades
statsmedel för att försträcka arrendator intill 2/3 av köpeskillingen att
återbetalas genom en annuitet av 5 proc. om året under 35 år. År 1881 gavs genom
den nämnda irländska landlagen i uppdrag åt en kommission att inköpa och
utskifta hela gods åt brukarna, i fall dessa vore villiga att övertaga 3/4
av-jorden; staten förskotterade 3/4 av köpesumman. Ytterligare antogs år 1885
Purchase of land (Ireland) act (Ashbourne act), enligt vilken staten
förskotterar hela köpesumman att amorteras med 4 proc. annuitet under 49 år. År
1891 mildrades betalningsvillkoren ytterligare och gjordes grevskapet
ansvarigt för amorteringen. År 1903 förlängdes amorteringstiden till 68 år med
en annuitet av 31/2 proc. och 1909 blev annuiteten 31/4 proc. Enligt de båda
sista lagarna fingo fideikommissinnehavare i vissa fall en premie för
försäljningen. Tillika har ålagts landkommissionerna att verka för
sammanläggning gav jordlotter i starkt befolkade (congested) distrikt till större gårdar,
anskaffa goda avelsdjur, bisvärmar m. m. Tack vare dessa åtgärder har större
delen av Irlands jord övergått i brukarnas ägo.
Jordbruket i Irland har dock fortfarande gått tillbaka, vilket visas bl. a.
genom en fortgående minskning av den öppna jorden, som från 1872 till
1901 nedgått från 5.5 till 4.3 miljoner acres.
LANTARBETARNAS ställning var vid 1800-talets början mycket dålig
(sid. 595) i större delen av England, men bättre i de norra landsdelarna, där
industrien kunde upptaga det överskott av befolkningen, åt vilket jordbruket
under de tryckta tiderna ej kunde giva lönande sysselsättning. I Skottland
voro förhållandena så mycket bättre, att något allmänt utdelande av
fattighjälp där ej förekom. Uppgången i konjunkturerna från 1830-talet kom
arbetarna föga till godo. Ännu på 1860-talet förblevo arbetslönerna vid
jordbruket oförändrade i större delen av England, under det att i norra England
och Skottland jordbruks- lika väl som industriarbetarnas villkor fortforo att
förbättras. Över allt visade sig dock en framgång däri, att man började att
förbättra bostäderna. Dessutom medförde den stigande intensiteten vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
