Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Storbritannien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TORRLÄGGNINGEN av jorden var under förra delen av 1800-talet ännu
mycket ofullständig. Inom lerjordsområden avleddes vanligen ytvattnet
endast genom fårorna mellan de högt sammanplöjda tegarna. I Essex och
Suffolk förekom dock täckdikning till 2—21/2 fots djup med fyllning av sten,
ris eller halm och t. o. m. med en kanal av särskilt gjorda tegel. Den av
Joseph Elkington uppfunna metoden att avleda källdrag (sid.
318) hade väl börjat användas i Midland men föga efter uppfinnarens
död.
Vikten av en fullständig avdikning (»thourough draining»), som befriade
åkern från såväl yt- som för högt grundvatten framhölls först av James
Smith av Deanston, vilken år 1823 började att genomföra detta genom
sammanhängande system av jämnlöpande sugdiken under tegfårorna
(»furrow draining»). Dessa diken voro vanligen 2—21/2 fot djupa, med
fyllning som ovan nämnts och på 16—21 fots avstånd.
Mot denna grunda och täta dikning, som hastigt spreds i landet,
uppträdde omkring 1850 Josiah Parkes[1], vilken på grund av erfarenhet vid
myrodling förordade att genom omkring 4 fot djupa diken befordra värmens
och växtrötternas djupare nedträngande. Med den djupare dikningen skulle
också ett större avstånd mellan dikena kunna användas och sålunda
kostnaden för densamma ej behöva ökas. Detta större djup tillämpades väl till en
tid av skiftesmyndigheterna, men drygt 3 fots djup blev dock det vanliga. Ett
ytterligare stort framsteg var konstruktionen av en maskin för tillverkning
av cylindriska tegelrör, vilka snart undanträngde användningen av
valvformiga stenar på en flat sula. Härmed vanns besparing i kostnad för material
och grävningsarbete, i det att dikesbottens bredd kunde inskränkas från det
förut vanliga måttet 6 tum till likhet med rörets yttre diameter.
För att åstadkomma en billig täckdikning uppfanns s. k. mullvadsdikning
(mole draining), som åstadkoms genom en »mullvadsplog», från vilkens på
jordytan vilande sula nedgick en lodrät järnskiva, vid vars nedre ände var
anbragt en spetskulformad kropp, som åstadkom en rörformig kanal i
jorden. Då detta redskap kunde användas blott på fullt stenfri lera och
ledningarna voro av kort varaktighet, hade metoden icke någon fortvarande
framgång.
Täckdikning enligt den förbättrade metoden omfattades liksom andra
jordförbättringar med stort intresse, och från år 1832 understöddes dylika företag
med statslån, vartill år 1848 anslogs en lånefond av 2 miljoner £ för
England och 1 miljon för Irland. Lånen utgingo för nyodling och täckdikning
och löpte med 31/2 proc. ränta och 3 proc. amortering. Lån lämnades också
i stor utsträckning av för ändamålet bildade bolag mot inteckning i
egendomen enligt särskild lag av år 1849.
Genom en följd av lagar Land laws och Land improvement acts ha
statsmedel senare anslagits till lån för täckdikning och andra
jordförbättringar.
År 1845 utfärdades en lag, som berättigade innehavarna av fideikommissegendomar
att belasta egendomen med lån för jordförbättringar. Vid 1800-talets
mitt var så gott som all åker i England täckdikad, men till följd av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
