Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En mejeriskola inrättades å Edimonovo i guvernementet Tver år 1871,
senare en andra dylik anstalt i Sobakino nära Moskva. Är 1900 uppgick
mejeriskolornas antal till 15.
En silkesodlareskola finnes i Turkestan sedan 1873.
För spridande av kunskap om ett högre stående jordbruk inrättade
agrarkommittéerna (sid. 635) i samband med sin verksamhet för den inre
kolonisationen under åren 1907—1911 över 2,600 mönsterjordbruk och 12,000
försöksfält. De av Sovjet-Rysslands regering inrättade Sovjet-domänerna (sid.
637), vilkas antal år 1922 uppgick till omkring 8,500, uppgivas även skola
tjäna som mönsterjordbruk.
Av kontrollanstalter för jordbrukets behov inrättades en frökontrollanstalt
i Petersburg år 1877 och en i Charkow 1906.
EGENDOMSFÖRVALTNINGEN undergick en grundlig omgestaltning till
följd av frigörelsen av de förut arbetspliktiga bönderna, vilka förut voro
godsens huvudsakliga arbetsstyrka.
Som redan nämnts, skaffade sig godsägarna därefter behövlig
arbetsstyrka genom lejt och fast anställt folk eller utarrenderade sin jord.
I Östersjöprovinserna blev vanligt att, såsom i de skandinaviska länderna
brukades, anställa arbetare som dagsverkspliktiga jordtorpare.
I de trakter, där treskiftesbruk rådde och således arbetena äro hopade till
vissa kortare tider, för sådd och skörd, brukades mest att upplåta dessa
arbeten på ackord åt bönder från trakten, vilka åtogo sig viss areal och vid
arbetet använde egna redskap. En vanlig uppgörelse, där böndernas
ägolotter voro små, var att som ersättning för skötseln av en viss areal lämna
brukningsrätten till en lika stor eller viss betesrätt å jordägarens mark.
Delbruk, som redan sedan gammalt brukats i vissa trakter, kom efter
bondefrigörelsen i ökad användning. Oftast lämnar jordägaren jord och
utsäde, varefter skörden delas lika eller efter andra grunder mellan båda
parterna. I Sydryssland brukar jordägaren blott lämna jorden och i ersättning
få 1/3 till 2/5 av skörden. Här som annorstädes har detta upplåtelsesätt visat
sig icke medföra förbättring av jordbruket, i det att ingendera parten är
benägen att bekosta förbättringar och gödslingen vanligen försummas.
Vanligt arrende mot avgäld i penningar är också brukligt över hela riket.
Dessa arrenden omfatta i Storryssland vanligen smålotter, och arrendetiden
är då alltid på ett år. Utarrendering av hela större egendomar, i regel på
6—12 år, förekommer däremot i stor omfattning i Lill- och Sydryssland, där
arrendatorerna vanligen äro kapitalstarka personer, judar, handlande och
herremannajordbrukare.
REDSKAPEN hade, trots regeringens åtgärder för införskaffande av
förbättrade modeller från utlandet och deras tillverkning vid inhemska
verkstäder, i allmänhet förblivit mycket primitiva hos bönderna, under det att
framsteg i detta avseende visade sig huvudsakligen på herrgårdarna. Även
på detta område hade böndernas frigörelse en livgivande verkan, och från
1870-talet har anskaffningen av järnplogar och från 1880-talet av tröskverk
fått stor omfattning, och därefter ha följt sädesrensare och hästräfsor,
småningom även skörde- och slåttermaskiner, samt på storgods redskap för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
