Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blod, har man för införande i stambok först blott fordrat typisk exteriör
och känd härstamning i vissa led med strängare fordringar för handjuren
samt småningom skärpt dessa fordringar.
På nu antydda tillvägagångssätt ha två olika hästslag blivit förhärskande
i Danmark.
Öarnas hästar, som fått sin prägel och namn av Frederiksborgshästarna,
ha utvecklats till en medelstor, lättare rid- och vagnshäst, som även passar
för jordbruket på öarnas jämförelsevis lätta jord. Den har bibehållits renast
på Själland och Bornholm.
Den jutska hästen hade, trots försöken att förädla densamma med
full-och halvblod, jämförelsevis föga påverkats därav, och sedan renavel vunnit
erkännande som avelsprincip, har den här troget tillämpats, — dock med ett
undantag. En hingst av Suffolk-ras, år 1862 införd av en hannoveransk
hästhandlare Oppenheimer, efter vilken hingsten fick namnet
Oppenheim, blev trots att vid samma tid danskfödda föräldrar fastställdes som
villkor för premiering i Jylland, mycket använd som beskällare, och då han
lämnade en talrik och framstående avkomma, väl överensstämmande med
den jutska typen, har denna blivit så förhärskande, att han räknas som
stamfader för den nuvarande jutska häststammen. Trots den enighet som
nåtts om dessa båda inhemska hästslag, har under senaste tid införsel av
några utländska hästraser åter ägt rum. Sålunda har till Själland och i
synnerhet på Fyen införts oldenburgska hästar, vilka användas till såväl
renavel som korsning. Behovet av tyngre hästar för det intensivare åkerbruket,
särskilt sockerbetsodlingen, föranledde tidigare försök på Falster först med
percheron-, senare med shirehästar, vilket emellertid icke fullföljdes. Den
framgång, den belgiska hästen haft i Sverige, har däremot från 1890-talet
föranlett användningen av denna ras på Själland och Fyen. Samtidigt har
man för småbrukarnas behov av en lätt och billig häst infört småhästar,
först från Ryssland, senare islandshästar och norska fjordhästar, utan att
dock dessa hittills i någon avsevärd utsträckning använts till avel inom
landet.
NÖTKREATURENS[1] antal har allt sedan tiden för böndernas frigörelse
och byarnas skifte varit statt i en stark ökning, som bragt upp
kreatursantalet till nära 1 djur på hektaren åker och 800 på 1,000 inbyggare, ett
ojämförligt högre relativt antal än i något annat europeiskt land.
Ännu fram mot 1800-talets mitt betraktades gödselproduktionen som
nötboskapens huvuduppgift, och åt såväl avel som utfodring ägnades mycket
liten omsorg. Till följd av den svaga fodringen och den tidiga användningen
till avel voro djuren förkrympta och illa byggda. På öarna, där mjölk och
smör voro näst säd den viktigaste inkomstkällan, tog man pålägg
företrädesvis efter de bästa mjölkkorna och kreatursslaget var därför här
jämförelsevis mjölkvilligt. På Jylland, där betestillgången var rikare och
uppfödning av gödstutar huvudinkomsten, värderades en grov kroppsbyggnad
högre än mjölkningsanlag. Pålägget skedde där huvudsakligen hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
