Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Torrläggning av sanka marker understödes av staten genom anslag, som
från 1917 fått utdelas även för bevattningsanläggningar.
BEVATTNING av åker och äng var också föremål för livligt intresse
under 1850-talet. En del bevattningsanläggningar gjordes i vissa trakter såsom
Hedemarken, Bratsbergs, Lister och Mandals samt Stavanger amt, men
intresset för denna sak dog snart åter bort utom i bygder, där den hörde till
gammalt bruk såsom i Lom.
JORDENS BEARBETNING. På Vestlandet och Nordlandet var åkerns
bearbetning med spade och hacka samt användning av harvar med träpinnar
vanlig ännu vid 1800-talets mitt.
På Öst- och Sörlandet började redskapen tidigare att förbättras. Årdret
ersattes allt mer av plogar, varav den Smallska modellen infördes och
eftergjordes, rull-, krokpinn-, diagonal- och romboidalharvar samt tröskverk och
sädesrensningsmaskiner började också att tillverkas på 1830-talet. Något
senare blevo radsåningsmaskiner från Lom mycket använda. Från
1870-talet vidtog en livlig införsel av redskap från England, Amerika och senare
även från Sverige och då de inhemska redskapsfabriker, som uppstodo,
alltjämt i huvudsak kopierade de utländska modellerna, ha redskapen i de större
jordbruksbygderna ej avsevärt skilt sig från dem i grannländerna.
Svårigheten för de små jordbrukarna att skaffa sig tillgång på maskiner och
redskap har övervunnits genom sammanslutning till redskapslag.
GÖDSLINGEN, som var mest försummad i sädesbygderna, blev också
framåt 1800-talets mitt föremål för bättre vård. På 1840-talet blev
kompostering vanlig, och i följande årtionde blev i trakter med kuperad terräng
vanligt att bygga bättre fähus med gödselkällare och på slättbygden att
anlägga ordentliga gödselstäder. Det i vissa trakter gamla bruket att lägga
under djuren en bädd av torv täckt med granris spred sig också. I
kusttrakterna bibehöll man bruket att kompostera tång att användas som gödsel.
Mot århundradets mitt började användning av konstgödsel, först
hemmakrossat benmjöl, som man sökte göra lösligare genom kompostering med
urin och aska, senare fabriksmässigt berett benmjöl, och övriga
konstgödselslag i samma ordning som i övriga länder, med den skillnad dock, att
fiskguano berett av avfall från de stora fiskerierna vid Lofoten i större
omfattning kom till användning i Norge.
År 1859 började superfosfattillverkning vid en fabrik vid Lysaker.
Slutligen är att erinra om den storartade tillverkningen av kalksalpeter
(Norgessalpeter), kalkkväve m. fl. kvävepreparat beredda genom bindning av luftens
kväve (sid. 461), varigenom kvävegödslingen betydligt ökats.
VÄXTODLING. En ordnad växtföljd infördes småningom i de bygder,
där ett ensidigt sädesbruk utan avbrott eller med längre eller kortare vila
för jorden förut använts. I Vestlandet, där åkerarealerna voro små och
tegarna vanligen blandade, vilket försvårar avvikelser från det gängse
brukningssättet, och dessutom tillgången på foder från ängs- och betesmarker var
jämförelsevis riklig, övergick man mest till växelbruk med säd och potatis
utan rent trade. I Östlandsdistrikten kring Kristianiafjorden och i Östlandets
uppland var tidigare vanligt, att säd upptog 8—9 av omloppets 10—11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
