Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rotfruktsodlingen har alltjämt förordats som ett kraftigt medel att höja
åkerbruk och boskapsskötsel men har nått blott ringa omfattning. På åker
odlas huvudsakligen rovor, dels gamla, tidigt mognande »braatenæper», dels
utländska sorter. Även kålrötter odlas allmänt, men mindre däremot morötter
och betor.
Potatisodlingen fick, till följd av erfarenheten under krigstiden om denna
växts stora värde för folkets näring samt dess stora årvisshet i jämförelse med
spannmåls, stark tillväxt från början av 1800-talet, och vid agitationen för
övergång från sädesbruk till en flersidig odling framhölls potatisodlingens
gynnsamma inverkan på jordens bördighet och ogräsets bekämpande.
Därtill kom potatisens lämplighet som råvara för den under 1800-talets förra
hälft starkt ökade brännvinsbränningen. Till följd härav ökades odlingen
hastigt. Utsädesmängden ungefär tiodubblades från 1809 till 1850-talet och
odlingen har sedan ökats omkring 120 proc, så att den för närvarande
upptager över 18 proc. av åkern. Skördetalen äro, som redan nämnts, i medeltal
omkring 15 ton per hektar.
Potatissjukan på 1840-talet verkade i hög grad förödande i låglandet, men
uppträdde ej i fjällbygderna, varför det blev brukligt att hämta utsäde
därifrån, tills på senare år utländska motståndskraftiga sorter införts. Av
utländska sorter vann framför allt Suttons Magnum bonum, införd år
1876, stor spridning.
Linodlingen bar, trots ett intresserat arbete att hålla den uppe för
hemslöjdens skull, allt mer gått tillbaka till följd av den tilltagande införseln av
bomull och fabriksvävnader. Än mer gäller detta hampodlingen. Även
tobaksodlingen, som under 1820- och 1830-talen var rätt allmän i Öst- och Sörlandet
och de inre västra fjordtrakterna, har så gott som fullständigt upphört.
Klöver och timotej odlades vid 1800-talets början hos enstaka framstående
lantmän i de södra landsdelarna, men först omkring århundradets mitt blev
vallodling med huvudsakligen dessa arter mer allmän och har sedan starkt
tilltagit, så att den år 1917 intog 444,900 hektar eller nära 2/3 av hela
åkerarealen. Andra grässlag, som förordats, hava icke fått synnerlig användning.
Av såväl klöver som timotej ha inhemska stammar visat sig hava avgjort
företräde, och särskilt ha några rödklöverstammar från Östlandets
dalbygder (Toten och Molstad) vunnit stort anseende för härdighet och stor
avkastning. På senaste tid har stor uppmärksamhet ägnats åt vård och
användning av fjällbeten liksom även åt anläggning och intensiv skötsel av
ständiga betesvallar.
TRÄDGÅRDSSKÖTSELN, som sedan långt tillbaka varit omfattad med
intresse i vissa landsdelar, huvudsakligen på Vestlandet, men i övrigt varit
föga spridd och uppmärksammad, har från senare delen av 1800-talet gått
kraftigt framåt, tack vare ett energiskt upplysnings- och agitationsarbete från
enskilda och sammanslutningar samt statsåtgärder.
Till tiden först var professor F. C. Schübelers verksamhet, vilken
från 1850-talet vid Toien i Kristiania prövade en mängd trädgårdsväxters
värde och lämplighet samt tog initiativet till bildandet år 1884 av sällskapet
Havedyrkningens Venner, vilket alltjämt verkat genom spridning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
