Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARRENDE. Likasom under föregående tid har även under 1800-talet
jorden till ojämförligt största delen varit brukad av ägarna. Statistiska
uppgifter häröver finnas först från 1880-talet, då arrendegårdarna uppgåvos
till omkring 17 proc. av hela antalet brukningsdelar, vilken siffra vid
sekelskiftet ytterligare nedgått till omkring 15 proc. Härvid äro dock torpen ej
medräknade. Om så sker, såsom göres i den officiella statistiken sedan år
1920, så uppgick antalet brukningsdelar brukade av annan än ägaren ännu
1900 till omkring 43 proc. Under det nya århundradet har emellertid
antalet torpare starkt avtagit, till följd varav antalet arrendejordbruk år 1920
beräknades till 27.6 proc. av hela antalet brukningsdelar. De gamla, i 1734
års lag intagna bestämmelserna om jordlega, med vissa senare ändringar,
fortforo att gälla hela 1800-talet men hade i åtskilliga avseenden blivit mindre
motsvarande nutidens förändrade förhållanden. Sålunda hade lagen
huvudsakligen avseende på upplåtelse till landbo, d. v. s. en underhavande brukare,
som erlades dels städja, dels årlig avråd, oftast helt eller delvis i arbete, men
avsåg ej särskilt de i äldre tid föga förekommande egentliga arrendena som
vanligen omfattade en huvudgård och betalades blott med årlig penningeavgäld.
Den nya lag om nyttjanderätt till fast egendom, som utfärdades den 14 juni
1907, omfattade all upplåtelse av nyttjanderätt till jord mot lega. Dess
avvikelser från förut gällande bestämmelser hade huvudsakligen till syfte att
medföra större bestämdhet och motsvarighet mot rådande förhållanden samt att
bereda arbetsskyldig brukare önskvärd trygghet att kunna på fördelaktigt
sätt sköta sitt eget jordbruk. Bland viktigare ändringar må följande anföras.
Avtalet borde vara skriftligt, då parterna ej annorlunda åsämjas.
Arrendeavtal, som saknar bestämmelse om upplåtelsetiden, skall anses gälla i 5 år
och anses förlängt på denna tid, om arrendatorn med upplåtarens goda
minne kvarsitter efter upplåtelsetidens utgång. Endast för vissa i lagen
angivna fall äger upplåtaren ensidigt häva avtalet. Den gamla regeln, att köp
bryter legostämma, är ersatt av bestämmelser, avsedda att trygga arrendators
rätt vid fastighetens överlåtelse, även utan att kontraktet är intecknat.
Betingade dagsverken skola vara fastställda i avtalet så till sin mängd som till sin
fördelning på året, uppgift å dag för deras utgörande skall i förväg lämnas
brukaren och förpliktelse att utgöra överdagsverken är ej giltig. Arrendator
äger rätt att erhålla ersättning för rör till täckdikning, som utföres enligt
plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller godkänts av
jordägaren. Där ej annat överenskommits, äger arrendator rätt till jakt och fiske.
Han äger ej rätt att bortföra gödsel, vilken enligt lag den 24 maj 1895 om
vad till fast egendom hör, är tillbehör till jorden, och är skyldig att vid
avflyttning till jordägaren avlåta kvarvarande foder till hälften av i orten
gängse pris. Jordägarens skyldighet att svara för å fastigheten vilande skatt
och tunga har med undantag för bevillningen överförts på arrendatorn.
En i åtskilliga avseenden för jordägaren strängare arrendelag för
jordbruksegendom tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild person,
vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller annan därmed sambrukad
fastighet utfärdades, som å sid. 739 nämnts, den 10 maj 1909 att gälla för
Norrland samt övre Dalarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
