Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 742 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Beträffande kronoarrenden ha åtskilliga förändringar i
upplåtelsevillkoren skett. Sålunda har den år 1799 införda bestämmelsen, att avraden
skall utgå i visst tunntal spannmål, år 1847 jämkats så, att tävlan på
arrendeauktion skall ske genom bud om kontant städja utöver avraden i spannmål,
och år 1855 bestämdes, att denna skall lösas efter 10 års
medelmarkegångspris. Sedan år 1871 skall avgälden bestämmas uteslutande i penningar.

BEFOLKNINGS- OCH ARBETAREPÖRHÅLLANDEN.[1] Den vid
jordbruk sysselsatta befolkningen har, såsom följande siffror åskådliggöra,
undergått betydliga förskjutningar.

	År
	1805	1870	1900	1910
Lantbruksbefolkn. i proc. av hela folkm.	78.0	72.0	54.0	48.0
Lantbruksbefolkn. per 100 ha åker	216.0	118.0	79.0	73.0
Bondeklassen i proc. av jordbruksbefolkn.	60.0	52.0	57.6	50.0
Torpare i proc. av jordbruksbefolkn.	14.2	16.2	13.3	12.6
Backstugusittare, inhyses, husmän	10.7	18.0	11.0	4.6
Statare, stattorpare, tjänstefolk	15.0	14.0	16.0	9.0
Andra arbetare, ej i tjänst	—	—	2.3	12.5

Lantbefolkningen har, särdeles under århundradets senare del, nedgått
högst betydligt, vartill orsaken främst får sökas i industriens utveckling,
vilken erbjudit högre arbetsförtjänst än jordbruket, vilket under en stor del
av denna tid lidit av svårt betryck. Minskningen har dock föga träffat
jordägare- och arrendatorklasserna utan huvudsakligen de vid jordbruket mera
fast bundna arbetarna. Dessa utgjordes vid periodens början huvudsakligen
av lagstadda tjänare i husbondens kost och torpare. Därjämte fanns en
betydlig reserv av backstugusittare och inhysesfolk. Däremot voro statare,
d. v. s. lagstadda arbetare med kontant lön, stat och eget hushåll, vilka
funnos blott vid herrgårdarna, så fåtaliga, att de ej förr än år 1825 började
angivas i befolkningsstatistiken.

Torparna, vilka betalade brukningsrätten till torpet med vissa
veckodagsverken och därutöver voro skyldiga att vid pafordran utgöra överdagsverken
mot bestämd, låg daglön, tillväxte i antal intill 1860-talet, men detta har
därefter oavbrutet avtagit, och från slutet av 1800-talet har avgälden allt
allmännare utgjorts i penningar och, som redan nämnts ha de genom nya
arrendelagstiftningen fått en lika trygg ställning som egentliga arrendatorer,
bland vilka de numera i jordbruksstatistiken inräknas. Statare och
stattorpare, en under 1800-talets förra del först omtalad mellanklass mellan statare
och torpare, vilken dock aldrig vunnit någon större betydelse, ha blivit
herrgårdarnas huvudsakliga arbetsstyrka, i den mån torpdagsverken avtagit, och
därjämte har den av de ekonomiska förhållandena framtvungna
sparsamheten med avlönat arbete lett till ökad användning av fria arbetare i mån av
det under året växlande arbetsbehovet. Backstugu- och inhysesklassen, som
intill århundradets mitt var i stark tillväxt och ansågs som landsbygdens
proletariat, har hastigt avtagit, under senaste årtionden delvis genom att de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>