Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
material för brännvinsbränning samt till ersättning delvis för sädesmjöl vid
brödbakning. Även potatisens lämplighet till svinfoder framhölls.[1]
»Potatissjukan» uppträdde även i Sverige svårartad, med början 1842 och
nådde år 1845 en så stor omfattning, att man ansåg den fortsatta odlingen
oviss. Undersökningar om sjukdomens natur anställdes, och den
uppfattning, som uttalades om att sjukdomen var en yttring av ålderdomssvaghet
föranledd av den länge fortsatta förökningen genom knölar, bidrog till
införseln från utlandet av en mängd nya sorter. Bland sorter, som blivit mer
allmänt odlade vore Breese’s Early röse, här kallad amerikansk rosenpotatis,
införd omkring 1870, Suttons Magnum bonum vid ungefär samma tid samt
omkring sekelskiftet en stor mängd tyska, mot bladmögelssjukan
motståndskraftiga, stärkelserika sorter samt de engelska matpotatissorterna
Hendersons Early puritan och Findlay’s Up to date o. s. v.
Fröodling. Rotfruktsfrö började på 1870-talet odlas i större skala av W.
Weibull i Landskrona och av enskilda skånska jordbrukare. På
1880-talet igångsattes i samband med propagandan för »nordiskt frö» (sid. 756)
odling hos mindre jordbrukare av rotfruktsfrö efter utdelat stamfrö. Större
framgång hade den av firman W. Weibull och senare av Utsädesbolaget
i Svalöv anordnade kontraktsodling av gräs- och rotfruktsfrö hos enskilda
jordbrukare, vilket utvecklades därhän, att inhemsk odling omkring
sekelskiftet till stor del ersatte införseln av dessa fröslag från Danmark och
Storbritannien, från vilka landets behov därav huvudsakligen fyllts. Även
sockerbetsfrö har börjat odlas i Sverige, med den framgång, att utländsk import
därav inskränkts till omkring hälften av förbrukningen. Spånadsväxters
odling har varit i starkt avtagande, alltsedan bomullsindustrien i början av
1800-talet vunnit insteg i landet. Linodlingen, som alltjämt varit mest
omfattande i Hälsingland, bedrevs ännu vid århundradets mitt över husbehov även
i norra Ångermanland, södra Västerbotten, Östra härad i Småland och Marks
härad i Västergötland,[2] men avtog alltmer, så att hela linarealen år 1915
nedgått till omkring 500 hektar. Avspärrningen av införseln från Ryssland under
världskriget föranledde kraftiga åtgärder för att återuppliva odlingen och
beredningen av lin, men den framgång, som dessa åtgärder hade, syntes ha
varit snart övergående.
Hampodlingen förekom vid 1800-talets mitt blott i Jämtland och har
sedan så gott som fullständigt upphört.
För att åstadkomma en bättre beredning och befordra linhanteringen
anordnades undervisning dels i de norra länen, dels i andra landsdelar genom
norrländska undervisare. Ett »linodlingsinstitut» vid Gårdsby i Kronobergs
län verkade under åren 1811—28 med understöd av statsmedel, liksom i andra
län av hushållningssällskapen anordnades undervisning, premiering av lin
berett efter den norrländska vattenrötningsmetoden och av därav vävt lärft,
linfrö anskaffades från Riga o. s. v.[3] Trots allt minskades intresset för linets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
