Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odling och beredning allt mer, och anslagen till undervisning i linhantering
indrogos. På 1820- och 1830-talen gjorda försök att ersätta den besvärliga
beredningen för hand med bråkning med maskin hade ingen varaktig
framgång. År 1850 förordnades en undervisare, A. Nathorst, i lins odling och
beredning. Tillbakagången kunde dock ej hejdas utan fortgick ända tills
världskriget, då en av staten år 1920 inrättad lånefond för mindre
linberedningsanstalter föranledde inrättandet av ett antal sådana. Ett i stort anlagt
företag att bereda lin genom varmvattenrötning måste efter kort tids
verksamhet upphöra.
Som oljeväxter odlades vid periodens början raps och vallmo. Den senare
övergavs snart såsom allt för litet givande. Rapsodlingen spred sig däremot
småningom. Bäst lyckades höstraps, som odlades i de södra landsdelarna,
däribland Gotland, men denna odling upphörde, sedan införseln av
niineral-oljor sänkt priset på växtoljorna och dessutom insektshärjningar på
1880-och 1890-talet starkt tilltogo.
Tobak, vars odling omhuldats under 1700-talet, odlades till en tid å
åtskilliga stadsjordar liksom även i vissa landsbygder, särskilt i Åhustrakten,
söder om Landskrona, i Valle härad i Skaraborgs län, i Stockholm och i norra
Uppland, men odlingen har småningom till största delen upphört utom i
Skåne.
Krappodling infördes år 1820 å Gotland men övergavs snart.
Vallodling, som blev en nödvändighet, då höskörden från ängarna avtog
genom dessas upplöjning, har, som av tab. å sid. 756 synes, starkt tilltagit.
I efterblivna trakter av Värmland och Dal, har det gamla bruket att låta
åkern gräsgå av sig själv, sedan den utsugits genom en följd av sädesgrödor
hållit sig kvar in på 1880-talet. På andra håll, såsom i Dalarnas bergslager
hade man redan på 1700-talet börjat att befordra jordens gräsgång genom
insådd med timotej. (Sid. 404.) I andra orter uppkommo vallarna genom
att naturlig gräsmark fick återgå till gräs efter att under 1 eller några få år
ha burit säd. Även detta brukningssätt har bibehållit sig länge i vissa orter
utan annan förändring, än att man insått höfrö. I övre Norrland har det
betecknats som »vallföryngring», i det att man odlade säd blott 1—2 år, för
att den gamla gräsroten skulle leva kvar. Sedan jorden vid sädesodlingen
luftats samt gödlats med kreatursspillning, uppväxte ny kraftigare vall från
dessa rötter och de gräsfrön, som kreatursgödseln innehöll i stor mängd,
emedan höet i regel skördades så sent, att det till stor del bildat moget frö.
Därjämte utvecklades klöverodlingen, som till en början var blott 1-årig,
till flerårig vallodling, i det att det från 1830-talet blev allt mer vanligt att
jämte rödklöver så även timotej, ängskavle, knylhavre och alsikeklöver.
För att befordra odlingen av vallväxter offentliggjorde
Lantbruksakademien år 1835 en av professor P. F. Wahlberg författad Anvisning till de
svenska foderväxternas kännedom. Av de där förordade gräsarterna blev
jättegröe under den följande tiden sådd eller planterad på åtskilliga orter.
Då man övergick till regelbundet sädes-vall-bruk, vanligen kallat
koppelbruk, användes i regel blott timotej samt klöver (antingen blott röd-, eller
också alsike-) till insådd. Häremot började på 1880-talet framhållas, att.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
