Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De s. k. donationsgodsen i östra Finland, vilka på den tid, då dessa
landsdelar tillhörde Ryssland, tilldelats ryska adelsmän, men som den finska
regeringen enligt beslut år 1867 återköpt, användes till inre kolonisation, i det
att torpare och landbönder fingo rätt att förvärva äganderätt till den jord de
brukade, samt genom att lägenheter frånstyckades och såldes.
Den fortgående försäljningen av jordegendom till sågverksbolag har
inskränkts genom lag den 15 jan. 1915.
Från tiden omkring sekelskiftet har regeringen igångsatt inköp av jord att
upplåtas åt mindre bemedlade jordbruksarbetare, dels med full äganderätt
mot lång amortering av köpesumman (6 proc. annuitet varav 4 proc. ränta)
dels som arrende på 38 år med rätt att därefter förvärva äganderätten. Dessa
upplåtelser ha 20—30 hektar jord, i regel med någon husbehovsskog och
delaktighet i vid jordstyckningen avsatt allmänningsskog. Det låneunderstöd,
som staten från 1880 lämnat till förvärv av torp och andra smärre
jordbrukslägenheter fick år 1898 en större omfattning, i det att Den obesuttna
befolkningens lånefond bildades, från vilken lån skulle lämnas åt
kommuner, lantbrukssällskap och för detta ändamål bildade föreningar för att
bereda jordbruksarbetare och hantverkare lån till förvärv av jordbruks- och
bostadslägenheter.[1] Är 1919 inrättades en kolonisationsstyrelse med en
kolonisationsnämnd i varje kommun för att handhava kolonisationsärenden,
och följande år ombildades den nyss nämnda fonden till en
kolonisationsfond dels för inköp genom kolonisationsstyrelsen av jord, som utlämnas
direkt med äganderätt eller på 38 års arrende med rätt att genom amortering
förvärva äganderätten. På senaste tid ha allt längre gående lagbestämmelser
utfärdats för att främja bildningen av självständiga smålägenheter. Genom
lag av den 15 okt. 1918 med senare tillägg fick såväl jordägare som åbo rätt
att avlösa upplåtelse av torp och andra smålägenheter, varvid den till
självägo förvärvade jordegendomen borde erhålla för ekonomisk bärighet
tillräcklig storlek, 10 hektar odlad och odlingsbar jord samt 10 hektar växtlig
skog, men utan skogsbete eller annan nyttjanderätt i stamhemmancts skog.
Vid behov skulle staten försträcka köpeskillingen. Under de 2 följande åren
friköptes omkring 50,000 torp och 60,000 husmanslägenheter. Slutligen har
genom lag (Lex Kallio) den 25 okt. 1922 ägare av jordegendom utöver vissr
för vissa landsdelar olika, storlek (i södra landsdelarna 200 hektar) blivit
skyldiga att sälja jord till småbruk. Om jordägaren ej självvilligt avstår
jord, får tvångsköp tillgripas, vilket skulle träffa i första hand vanhävdad
jord, bolagsjord, egendom som ej bebos av ägaren samt för egendomen ej
erforderliga utägor, men eljes ej rationellt brukad eller för ägarens lantbruk
erforderlig jord.
En år 1885 bildad odlingslånefond gynnade särskilt småbrukare, i det att
lån från denna utlämnas åt kommuner för att med smärre lån understödja
odlings- och grundförbättringsföretag vid mindre jordbruk.
ÄGOSKIFTET. Vid Finlands frånskiljande från Sverige gällde de svenska
författningarna för storskifte. Detta har sedan fortgått långsamt, och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
