Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Argentina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
igångsattes dylika i andra landsdelar, såsom i Patagonien (1860) av walesare vid
Chubutfloden, i Buenos Aires av memnonitiska utvandrare av tysk
härkomst, vilka lämnat Ryssland för att undgå den enligt deras religion
otill-låtna krigstjänsten, och i åtskilliga provinser av judar på föranstaltande
aven i Europa bildad Jewish colonisation association.
Under det att dessa kolonisationsföretag med invandrare från Europa
gingo raskt framåt, ha landets spanska innebyggare visat blott ringa
företagsamhet som nybyggare, utan den har i huvudsak inskränkt sig till att
ägarna till de stora jordbesittningarna uppdelat sina domäner i mindre
egendomar att avlåtas till hugade spekulanter. Småningom har emellertid
bebyggelsen spritt sig från städernas närhet och i jämnbredd med
järnvägarnas utsträckning. Är 1903 upphävdes den ovan nämnda kolonisationslagen
av år 1876, och sedan har staten upphört att aktivt befordra kolonisationen
utan inskränkt sig till att tolerera, att nybyggare slå sig ned på oupptagen
mark och att därefter uppmäta och legalisera besittningen av intill 100 hektar
jord mot skyldighet för nybyggarna att inom viss tid bebygga och till för
varje fall bestämd del uppodla viss del av jorden.
De på detta sätt bildade jordegendomarna äro genomgående dels storgods,
vanligen på många tusentals hektar (kvadrat-legua = 2,700 hektar är det
vanliga ytmåttet på statens jordupplåtelser), dels medelstora kolonigårdar
på 100—200 hektar, men småbruk, som kunna skötas av en familj, saknas
så gott som alldeles. Sedan innevarande århundrades början ha ett flertal
lagförslag framställts med syfte att befordra bildandet av smärre jordbruk,
men hittills utan annan märkbar påföljd än en lag av den 8 jan. 1923, som
förbjuder köp av egendomar över 10,000 hektar och arrendering av sådana
på mer än 20,000 hektar samt stadgar, att arrendator skall personligen bruka
sin jordbesittning och ej får överlåta arrendekontraktet.
Jordegendomen brukas blott till mindre delen av ägaren. Enligt uppgift
år 1923 var i provinsen Buenos Aires, den förnämsta jordbruksprovinsen,
över 70 proc. utlämnad dels åt arrendatorer mot viss avgäld, dels åt
delbrukare. Över huvud taget ha överenskommelser om såväl jordupplåtelser
som om tjänst allmänt bibehållit formen av bolagsbruk, så att vardera parten
tillskjuta viss del av produktionsmedlen (jord, inventarier, utsäde, arbete)
och de i förhållande därtill dela avkastningen, och t. ex. den hjord, som
herden sköter på det upplåtna jordområdet, till viss del är dennes, till viss
del jordägarens egendom.
För att motverka de ölägenheter, som följa med täta växlingar av
arrendator, har år 1921 kortaste arrendetiden fastställts till 4 år.
LANTBRUKETS UTVECKLING har i ett land med så olika
naturförhållanden som Argentina naturligtvis varit mycket olikartad i olika trakter.
I den nordliga, subtropiska zonen, där den odlade jorden till större delen är
vunnen från urskogen, bedrives en omfattande odling av sockerrör, och
därjämte odlas där kaffe, bomull, jordnöt, tobak, allehanda fruktträd och
gummiträd. Skogarna i detta område lämna värdefulla skördar av
paraguaite (mate, Hex paraguensis) och guebrachoträdens oerhört varaktiga virke
och garvarbark. På Andernas östra sluttningar har en omfattande vinodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
