Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Australien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senare tid har man börjat utlämna jord till egna hem, homestead, med
besittningsrätt förbunden med skyldighet att bo på egendomen och mot viss
låg avgift. Regeringen äger rätt att återköpa försåld jordegendom, som är
större än lämpligt för ett eget jordbruk eller ligger i vanhävd, för att åter
försälja den i lotter av lämplig storlek. I stor omfattning sker detta i de
områden, där bevattningsanläggningar igångsatts, i det att det intensiva
jordbruk, som bevattningen möjliggör, och som behöves för att betala dennas
kostnader, vid den rådande höga lönenivån passar endast för mindre
jordbruk.
Betesland upplåtes med nyttjanderätt och skyldighet att avträda marken,
då den finner köpare för odling. Fortfarande finnas emellertid stora »får-
och boskapsstationer» på tiotusental hektar i enskild ägo, ofta skötta av
förvaltare, under det att ägarna bo i städer eller i England.
Jordegendomen brukas fortfarande i allmänhet av ägaren, men under
senaste årtionden har mejerihanteringens uppblomstring i Victoria föranlett
ägare av större jordområden att uppdela dem i småbruk, som med kreatur
och en del inventarier upplåtas åt brukare mot viss del av produkterna,
vanligen 2/3 av smör eller ost och hälften av inkomsten av svinskötseln.
Bristen på lönarbetare har alltjämt berett lantbruket stor svårighet, vilken
ökats, sedan under senaste år lagstiftning mot införsel av färgade arbetare,
kineser och kanaker, genomförts.
ÅKERBRUKET har i stort sett förblivit begränsat till de kustlandskap,
där därför nödig nederbörd faller, och i de regnrika trakterna har det nått
sin största produktivitet och mångsidighet, med odling av vete, vin, frukt och
andra trädgårdsalster samt foder för mjölkboskap, och en raskt
uppblomstrande mejerihantering.
Under senaste årtionden ha emellertid två olika medel kommit till
användning för odlingens utsträckning: bevattning och »dry farming».
Bevattningsanläggningar börjades på 1880-talet i landet kring
Murrayflodens nedre lopp, och sedan de särskilda staterna tagit dessa anläggningar
om hand, ha storartade damm- och kanalbyggnader utförts även i det högre
liggande landet, från vilka flodens vatten sprides över fälten. Även i andra
flodområden ha liknande bevattningsanläggningar igångsatts, i Queensland
huvudsakligen för sockerrörs- och i Västaustralien för sydfruktsodling.
Vattnet avmätes och betalas efter viss mängd per acre, vanligen 1 fot per acre.
På de stora slätterna utanför flodernas områden har "man från samma tid
genom borrning av artesiska brunnar lyckats skaffa vatten, som dock
används huvudsakligen för beteshjordarnas vattning.
Det andra medlet mot vattenbristen den av prof. H. W. Campbell
uppfunna »dry-farming»-(torrmarksbruks-) metoden, vilken har till syfte
nederbördsfuktighetens samlande under ett trädesår för den följande
sädesgrödan (sid. 822), började kort efter dess offentliggörande att tillämpas, och
har möjliggjort veteodlingens utsträckning till områden, där den icke förut
var möjlig.
Bristen på lejd arbetskraft och dennas dyrhet har här liksom i
Nordamerika haft till följd den största sparsamhet därmed såväl vid nyodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
