- Project Runeberg -  Lantmannens uppslagsbok /
1

(1923) [MARC] Author: Herman Juhlin-Dannfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abborre - Abies; se Barrträd, Gran - Ablaktering; se Förökning - Abort; se Kastning - Abramis; se Braxen - Abraxas; se Krusbärsmätare - Abscess; se Bulnad - Absint; se Artemisia - Absorption

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

A.



Abborre, Perca fluviatilis L., tillhör
abborrfamiljen bland de taggfeniga fiskarna. Kroppen
är täckt av hårda, baktill tandade fjäll
och bär 2 ryggfenor, den främre med vassa
taggstrålar, samt röda bröst-, buk-, anal- och
stjärtfenor. A. är allmän över nästan hela
Europa och förekommer i sött och bräckt vatten
men saknas i de högsta fjälltrakterna. Han
lever av animalisk föda, som liten av små
kräftdjur och insektslarver, som vuxen av
fisk och rom. I större vatten vid rik
näringstillgång kan han nå en vikt av intill 2.5 kg.,
men blir i regel mycket mindre, och blir i
småsjöar med alltför talrik abborrbesättning i
förhållande till födan blott småvuxen, s. k.
tusenbröder. Leken börjar genast efter
islossningen men varar länge, i norra Sverige
in i juni. Rommen avsättes i massor såsom
långa band på växter, stenar och ris. Det vita
köttet är mycket välsmakande, men abborren
är dock icke föremål för odling utan förföljes
i sjöar med rationell fiskhushållning till
förmån för snabbvuxnare och värdefullare
fiskslag. Fångas med metspö, långrev, not, nät,
ryssjor, mjärdar och kattsor. Förtäres helst
färsk, mindre som saltad, rökt eller torkad.                G. Schn.

Abies. Se Barrträd, Gran.

Ablaktering. Se Förökning.

Abort. Se Kastning.

Abramis. Se Braxen.

Abraxas. Se Krusbärsmätare.

Abscess. Se Bulnad.

Absint. Se Artemisia.

Absorption, som egentligen betyder
uppsugning, betecknar inom markläran lösta eller
gasformiga ämnens kvarhållande eller
bindning i jorden. Den har stor betydelse för
jordens odlingsvärde, men det innebär en stor
överdrift att bedöma jords värde på grund av
dess absorptionsförmåga; för odlingen
likvärda jordar kunna hava mycket olika
absorptionsförmåga. Företeelsen är av fysikalisk,
kemisk eller biologisk natur.

1. Fysikalisk a. betecknas även som
adsorption, men då de fysikaliska
företeelserna i marken svårligen kunna skiljas från
de kemiska, användes inom markläran vanligen
ordet a. även för den förra. Denna består i en
förtätning eller stark vidhäftning av ett löst
eller gasformigt ämne vid en fast kropps yta
och gör sig mest gällande hos kroppar med
mycket stor yta, kolloider (se d. o.). På detta
sätt bindas gaser i marken starkt, bland dem
det viktiga näringsämnet ammoniak. (Se
Ammoniak, Förmultning).

2. Kemisk a. synes i stort sett följa
lagarna för massverkan, så att de reagerande
ämnenas koncentrationsgrader bestämma den
kemiska omsättningen. Ett löst ämne kan på
detta sätt ur en förening utdriva ett annat
ämne, som går i lösning, och själv bindas i
det förras ställe; lösliga kalcium- eller
natriumsalter utdriva t. ex. kalium ur
vattenhaltiga silikat (se Förvittringssilikat), och ingå
själv i dessa (a. genom basutbyte). Den
fysikaliska såväl som den kemiska absorptionen
regleras sålunda av markvätskans
koncentration, d. v. s. dess halt av lösliga salter.
Vid tilltagande fuktighet i marken, d. v. s.
utspädning av markvätskan, gå absorberade
salter i lösning, men vid avtagande fuktighet och
därmed följande ökning av vätskans salthalt
ökas absorptionen. På detta sätt verkar a.
och absorberade ämnens utlösning i
markvätskan reglerande på dennas innehåll av för
växterna upptagbara salter. Härigenom
förklaras det förhållandet, att en mängd av en
konstgödsel, som på en absorptionssvag
sandjord skulle verka »brännande», utan skada kan
tillföras jord med stor absorptionsförmåga,
såsom ler- eller mulljord.

Jordens absorptionsförmåga påverkas av
dess reaktion. Surt reagerande jord har svag
a., och uttvättningen ur densamma är därför
stark.

Jordens absorptionsförmåga mätes stundom
genom den mängd ammoniak, uttryckt i mg,
som 100 g. av jorden kunna binda. Den
sålunda bestämda a.-skoefficienten fann dansken
Th. Westermann vara 1—32 i sandjord, 24—48
i lerjord och högst 80 i en svämjord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:49:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantuppsl/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free