Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Acklimatisering - Ackordsarbete; se Arbetslön, Arbetsmängd - Ackumulator - Ackumulatorkärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena framkallade olikheterna äro i detta
fall icke ärftliga utan upphöra med de orsaker,
som framkallat dem. Med en dylik individuell,
icke ärftlig a. är t. ex. den »härdning» liktydig,
som drivbänksväxter underkastas för att väl
fördraga utplantering i det fria. —
Det är däremot oegentligt att som a.
beteckna införandet och odlandet av utländska
växter, som utan vidare här trivas, — det
bör i stället kallas naturalisering,
liksom även att genom särskilda
odlingsåtgärder bereda existensmöjlighet för främmande
växter, som annars ej skulle låta sig odla
härstädes, — det är ju i detta fall ej växterna
som ändras, utan växtbetingelserna, även
betecknade som »klimatet». Litteratur:
Nilsson-Ehle i Lantbruksakad. Handl. o. Tidskr. 1914,
sid. 537. H. T—n.
Ackordsarbete. Se Arbetslön, Arbetsmängd.
Ackumulator, elektrisk, är en uppsamlare
av elektrisk energi, som han mottagit i form
av likriktad ström och vid behov kan åter
avgiva i form av ävenledes likriktad ström,
varvid han verkar alldeles som ett galvaniskt
element. (Se Elektricitet: el. strömmars
uppkomst). I elektricitetsverk använda
ackumulatorer utgöras av stora fyrkantiga
glaskärl (element eller celler) fyllda med till en
bestämd grad utspädd svavelsyra, i vilken är
nedsänkt en större eller mindre mängd för
ändamålet särskilt behandlade blyplattor, vilka
dock verka som endast 2 plattor med mycket
stor yta i varje cell, därigenom att alla udda
nummer i en sådan äro sinsemellan förenade
medelst en ledande skena och alla jämna
likaledes med varandra genom en annan skena.
De plattor, genom vilka strömmen vid
laddningen kommer in i ackumulatorn, kallas
positiva, de, i vilka han går ut, negativa. Dessa äro
till antalet en flere än de positiva. Ju större
de verksamma metallplattorna äro, desto
mera elektricitet rymma ackumulatorerna,
innan de bliva fulladdade eller, som det plägar
uttryckas, desto större kapacitet ha de. Vid
urladdningen, som kan företagas längre eller
kortare tid efter laddningen, har man endast
att förena ackumulatorns båda plattor genom
den yttre ledning, där man behöver elektrisk
energi. Härvid går strömmen i den yttre
ledningen från den positiva till den negativa
polen, alltså, såsom givetvis är att vänta,
eftersom ackumulatorn giver igen den ström han vid
laddning mottagit, i motsatt riktning mot vid
laddningen.
I den nu beskrivna blyackumulatorn är
elektromotoriska kraften till en början under en
kortare stund något över 2 volt, håller sig
under större delen av urladdningen tämligen
oförändrad, något över 1.9 v., och när den sedan
börjar att hastigt sjunka, är det ett tecken till
att ackumulatorn är urladdad. Han kan sedan
ånyo laddas och åter avgiva ström. Syran
undergår vid laddningen och urladdningen
förändringar till sin styrka men måste alltid
hållas vid samma utspädning, vilken kan
kontrolleras med en areometer; emellanåt måste
den ombytas. Även polplattorna förbrukas
småningom, de positiva omkring 3 gånger så
fort som de negativa. Då man ju för belysning
och kraft behöver vida större elektromotoriska
krafter än en enda a. kan lämna, sammanställes
ett stort antal av dem till ett batteri, där de
olika elementen äro kopplade efter varandra
eller i serie, varigenom de elektromotoriska
krafterna summeras. 60 element i batteriet
lämna sålunda den i likströmsanläggningar
vanliga spänningen av 110 volt, men som en
ackumulators elektromotoriska kraft är olika
vid början av laddningen och slutet av
urladdningen, måste batteriet vara försett med en
del extra celler, s. k. regleringsceller, som
till- och frånkopplas i mån av behov för att hålla
spänningen i ledningen oföränderlig.
Blyackumulatorerna ha vissa olägenheter.
De äro tunga i förhållande till sin kapacitet
och lämpa sig dels därigenom, dels genom sin
ömtålighet för stötar och skakningar mindre
väl för att föras bort från elektricitetsverket
för användning på annat håll och passa mindre
väl på rörliga fordon, ss. automobiler och
motorplogar, varjämte de fordra mycken tillsyn och
innehålla en mindre behaglig syra.
Man söker därför ersätta dem med andra,
som sakna dessa olägenheter. En av de bästa
ackumulatorerna av annat slag är den efter
sin svenske uppfinnare s. k. Jungner-a. eller
Nife-a., som har celler av järnbleck, poler av
nickel och järn samt som vätska kalilut.
Denna har 3 gånger större kapacitet i
förhållande till vikten, är mera oöm i fråga om både
mekanisk åverkan och behandling i elektriskt
avseende, så att han ej fordrar så stor
påpasslighet, men är dyrare än blyackumulatorn och
har så liten elektromotorisk kraft som 1.2 volt.
Med ingen a. kan man återfå hela den
elektricitetsmängd och energi, som tillförts vid
laddningen, men ackumulatorerna ha en mycket
hög verkningsgrad, i det att man kan återfå
94 % av elektricitetsmängden och 87 % av
energien. G. Tbg.
Ackumulatorkärnan, uppfunnen i Amerika
av svensken A. Wåhlin i början av 1890-talet
och avsedd att fästas på en de Lavals A I
separatorkula för att kärna grädden, i den mån
den avgick från separatorkulan, utgjordes av
en ringformig skiva av stål, omkring 5 cm
hög och 23 cm i diameter, på insidan försedd
med trappformade avsatser, av vilka varje
övre hade större diameter än den nedanför
liggande. Därigenom att den från kulans
gräddspringa utkastade grädden passerade uppför
avsatserna, bearbetades den så, att den
övergick till en småkornig smörvälling, som
uppfångades i ett bäcken och därifrån rann till
ett uppsamlingskärl för vidare behandling
(jfr Kärna). L. Fr. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
