Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andningens styrka. Således är andningen knappt
märkbar hos väl lagertorr säd (med högst 12
% vatten), men ökas med stigande fuktighet
och värme, varigenom således förlusten i vikt
och näringsinnehåll vid sädens lagring ökas.
(Se Förvaring av säd.) Vid sädens groning
ökas dess a. starkt; vid maltberedning blir
därför luften starkt kolsyrehaltig och
mältningen medför en betydlig substansförlust.
Likaså är a. obetydlig hos potatis, rotfrukter
och frukt förvarade torrt och svalt, men
ökas vid högre värme och fuktighet samt i
synnerhet då rotfrukterna och knölarna skjuta
rötter, blad och groddar.
Den vid a. frigjorda energien förbrukas
delvis för arbetet vid växternas
livsverksamhet (protoplasmans strömning, växternas
rörelser etc.), dels och huvudsakligen genom
värmebindning vid den från växters yta
ständigt fortgående vattenavdunstningen. I
växtdelar, där andningen är livlig, kan energiens
frigörande framträda som höjning av
värmegraden, så t. ex. i blommor och än mer i
groende frön såsom vid mältning. H. J. Dft.
2. Djurens andning. Djurens liv
karakteriseras, liksom växternas, av ständiga
ämnes- och i samband med dem stående
energiomsättningar.
Ämnesomsättningsprocesserna äro hos
djuren övervägande nedbrytande, d. v. s.
klyvningar av mera sammansatta ämnen till
enklare, mindre energirika sådana, varvid
kemisk energi överföres i andra energiformer:
värme, mekaniskt arbete m. m. Dessa
klyvningar försiggå i största utsträckning under
upptagande av syre, äro alltså oxidationer.
Slutprodukterna av ämnesomsättningen
utgöras dels av vatten och vattenlösliga ämnen
(urinämne m. fl.), dels av gasformig kolsyra
(koldioxid, CO2). Tillförandet till
organismen av syre och bortförande från
densamma av kolsyra, alltså utbytet mellan den
levande varelsen och dess omgivning av de i
ämnesomsättningen deltagande gasformiga
ämnena, kallas andning (eller respiration).
Ämnesomsättningarna äga rum i organismens
celler; således måste bl. a. till dessa föras
syrgas och från dem bortföras kolsyra,
vilket, hos de högre djuren sker med tillhjälp
av blodet, en process, som, då den är
förlagd helt till organismens inre, benämnes
inre andning eller
vävnadsandning. Blodet måste emellertid förnya sitt
syrgasförråd från den atmosfäriska luften (ur
vattnet för fiskarna m. fl. vattenlevande djur)
och även dit avbörda den i vävnaderna
upptagna kolsyran. Denna process kallas yttre
andning och ombesörjes av en särskild
andnings- eller
respirationsapparat, som är så byggd, att blodet vid
sin färd genom densamma bringas i nära
beröring med den djuret omgivande luften
(hos de landlevande, vattnet hos fiskarna). —
Andningens mekanik.
Lungsäckarna (se Andningsorgan) äro under normala
förhållanden lufttomma. På grund av det på
alveolernas inneryta verkande lufttrycket bli
därför lungorna uttänjda, så att de, ehuru
liggande fritt, utom på det ställe, lungroten,
där bronkerna och blodkärlen intränga i dem,
fullständigt utfylla lungsäckarna, vilka lägen
än bröstväggen eller mellangärdet intaga. Om
sålunda bröstkorgsväggen föres utåt eller
mellangärdet bakåt och därigenom brösthålans
rymd ökas, kommer även lungornas volym
att förstoras och luft att inströmma i dem
genom de tillförande luftvägarna. Omvänt blir
förhållandet, då bröstkorgens rymd minskas.
Genom sådana rörelser av bröstväggen och
mellangärdet, andningsrörelser —
inandning (inspiration) och utandning
(exspiration) — åstadkommes sålunda ett
förnyande av luften i lungalveolerna, vilket är
nödvändigt för ernående av det erforderliga
gasutbytet mellan blodet i lungkapillärerna och
luften. Bröstväggens rörelse utåt (vid
inandning) verkställes huvudsakligen av de yttre
mellanrevbenmusklerna; dess rörelse inåt (vid
utandning) sker genom den elastiska
spänningen i bröstkorgens led- och bandförbindelser
samt i lungornas rikligt förekommande elastiska
substans, vilken spänning vid bröstkorgens
utvidgning ökas. Dessutom bidraga de inre
mellanrevbenmusklerna till bröstväggens
inåtförande. Mellangärdet bildar, då dess
muskulatur är slapp, på grund av de bakomliggande
bukinälvornas tryck ett inåt brösthålan buktat
valv, dess utandningsställning, men övergår, då
dess muskulatur vid inandningen sammandrar
sig, i en mera trattlik form, varigenom
bukinälvorna trängas bakåt och utrymmet i
brösthålan ökas (i bålens längsriktning). Åtskilliga
andra av bålens muskler kunna bidraga till
andningsrörelserna, så t. ex. bukmusklerna,
vilka vid sin sammandragning pressa
bukinälvorna framåt och trycka mellangärdet inåt
brösthålan; de tagas i anspråk som
utandningsmuskler vid t. ex. genom arbete förstärkt
andning (och i hög grad vid sjukligt försvårad
utandning, kvickdrag. Se Andningsorganens
sjukdomar). Inandning och utandning följa på
varandra utan någon mellanliggande paus i
regelbunden rytm, vare sig djuret befinner
sig i vaket eller sovande tillstånd.
Anledningen till denna automatiska regelbundenhet
är att söka däri, att impulsen till
sammandragningen av de muskler, som utföra
andningsrörelserna, kommer från ett enda ställe
av centrala nervsystemet, det s. k.
andningscentrum i förlängda märgen.
Detta centrum kan försättas i funktion genom
olika på detsamma verkande retmedel, i
främsta rummet av kolsyrehalten i blodet, som
kommer i beröring med detsamma. Varje
djurart utmärkes av en viss
andningsfrekvens, d. v. s. ett visst antal andetag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
