Lantmannens uppslagsbok / 25 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andning - Andningsorgan - Andningsorganens sjukdomar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

angående arten av de näringsämnen, som
omsatts inom djurkroppen under
respirationsförsöket (n. b. om detta utsträckts under
tillräckligt lång tid — under kortare perioder
växlar den betydligt). Kolhydraten (se d. o.)
innehålla väte och syre i samma proportioner som i
vatten, varför till deras förbränning inom
djurkroppen ej fordras mer syre, än som åtgår till
att överföra deras kol i kolsyra. Då kol
förbrännes till kolsyra, bildas en lika stor volym
av denna gas som den erforderliga syrgasens
volym. Förhållandet mellan den producerade
kolsyrans och den förbrukade syrgasens
volymer, alltså respirationskvoten, blir därför vid
förbränning av enbart kolhydrat inom
djurkroppen 1. Fett och äggviteämnen, som
innehålla mindre syre än kolhydraterna, kräva
syre även för förbränning av en del väte till
vatten och giva sålunda en mindre mängd
kolsyra än den upptagna mängden syre. De giva
därför en respirationskvot mindre än 1; för
fett är den 0.70 och för äggvita 0.78. Med
tillhjälp av de vid ett respirationsförsök
funna värdena på syrgasförbrukningen och
respirationskvoten kan man beräkna
ämnesomsättningens storlek (jfr Näring). — Det för
åstadkommande av andningsrörelserna
erforderliga arbetet representerar liksom allt arbete
en viss energimängd, som erhålles vid
ämnesomsättningen. Andningsarbetet tar, vid
kroppslig vila i övrigt, i anspråk c:a 2 % av den totala
ämnesomsättningen.                *

Hästlungor.

Andningsorgan. Hos däggdjuren och
fåglarna (samt vissa andra djurklasser) utgöras
andningsorganen av lungor. Hos de förra
äro de av körtelartad byggnad, d. v. s. bestå
av ett med blåsformiga utbuktningar,
lungblåsor eller lungalveoler, ändande, rikt
förgrenat rörsystem, som utgår från en större
stam, luftstrupen, vilken förmedelst
struphuvudet, svalget och näshålorna står i
öppen förbindelse med den yttre luften. Hos
fåglarna är anordningen i så måtto avvikande,
att lungblåsor i egentlig mening saknas, och
lungans huvudmassa i stället utgöres av fina
rör, lungpipor, försedda med små
utbuktningar liknande cellerna i en bikaka;
dessutom sammanhänga lungornas hålrum hos
fåglarna med i bröst- och bukhålorna belägna
av en tunn hinna bildade säckar,
luftsäckar, samt med håligheterna i en del av
extremiteternas rörformiga ben. Näshålan,
luftstrupen och dess grenar, vilka sistnämnda
benämnas bronker, ha intet direkt med
gasutbytet att göra, utan äro tillförande
luftvägar. Luftstrupen och bronkerna hållas
utspända till i genomsnitt brett ovala eller
cirkelrunda rör med tillhjälp av broskringar eller,
i de finare bronkerna, broskplattor. I de
finaste förgreningarna saknas sådana. Den
inre beklädnaden av rören utgöres av en
slemhinna, bestående av ett enkelt lager
epitelceller försedda med ytterst fina s. k. flimmerhår,
vilka äro i ständig svängande rörelse i rörens
längdriktning. Genom denna flimmerrörelse
forslas avsöndrat slem och vid detta häftande
småpartiklar, dammkorn etc, upp ur luftröret
till struphuvudet, varifrån det genom hosta
kan avlägsnas. Lungblåsorna beklädas av ett
utomordentligt tunt lager epitelceller,
omedelbart utanför vilket ett rikt förgrenat nät
av hårrörskärl (blodkapillärer) är
beläget. Detta är uppkommet ur
lungpulsådrorna, som föra det syrefattiga och
kolsyrerika venösa blodet från högra
hjärtkammaren (se Blod och Blodomlopp) till lungorna.
Lungkapillärerna avgiva å andra
sidan det i lungorna syrsatta och från en del av
kolsyran befriade blodet till lungvenerna,
som återföra detsamma till vänstra
hjärtförmaket. Lungorna, som äro pariga organ, äro
belägna i brösthålan, vars stomme bildas av en
del av ryggraden (»bröstkotpelaren»), revbenen
med tillhörande revbensbrosk samt
bröstbenet (se Skelett), och vars vägg kompletteras
av mellan revbenen förlöpande muskler, de
yttre och inre
mellanrevbensmusklerna. Från bukhålan skiljes brösthålan
hos däggdjuren genom en delvis muskulös,
delvis senig vägg, mellangärdet.
Brösthålan beklädes invändigt av en tunn hinna,
brösthinnan, som vid ryggraden viker
sig om nedåt från ömse sidor, bildande en vägg
i brösthålans mitt och på så sätt formande två
från varandra skilda säckar i densamma, de
s. k. lungsäckarna, inneslutande var
sin lunga. Från denna mellanvägg övergår
brösthinnan på lungorna, sålunda bildande
dessas yttre hinna.                *

Andningsorganens sjukdomar. De
viktigaste symptomen vid dessa sjukdomar äro:
förändringar i nässlemhinnans utseende (t. e.
mera röd än vanligt: näskatarr, sårig: rots),
flytningar från näsborrarna och
beskaffenheten därav (varblandat slem: häskatarr,
kvarka; rostfärgat: lunginflammation;
illaluktande: lungbrand), besvärad andning, som
visar sig i utspärrade näsborrar, tydliga
buk- eller flank-rörelser, påskyndad andning (se
Andning) eller väsande ljud vid andningen samt
hosta. Genom att lägga örat mot bröst väggen
eller användning av hörlur (stetoskop), kan
man även med hörselns hjälp (auskultation)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>