Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anka - Ankarjärn - Ankarvagn - Ankgödsel - Ankungar - Ankägg - Anlag - Anobium - Anpassning - Ansats - Anspann - Anspänning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång om dagen, i varje fall kan detta räcka
för avelsdjur utom avelssäsongen. Under
värpningstiden få de givetvis födas något
kraftigare, ehuru allt för äggdrivande fodring
bör undvikas. Ha djuren tillfälle att gå fritt,
behöver man aldrig, då marken är bar, fodra
mera än 2 gånger om dagen, morgon och
afton. Späda ankungar fodras under de första
dagarna ungefär som kycklingar. Man kan
sålunda giva dem hårdkokta, hackade ägg,
blandade med fint grönt samt gärna övergjutna
med litet oskummad mjölk. Man omväxlar
med korn- och havregryn, stöpta i mjölk. Efter
några dagar utbytas äggen mot fodermjöl,
lämpligen bestående av havregröpe, blandat
med något vetekli och tillsatt med en liten smula
köttmjöl. Det hela hopröres med mjölk. Man
fortsätter emellertid fortfarande med de i
mjölk blötta grynen. I samma mån som de
unga ankornas matlust tillväxer, utbytes den
oskummade mjölken mot skummjölk eller
vatten. Fodermjölet kan även med fördel
blandas med kokt potatis, som gärna ätes av
djuren. Ganska snart börja de förtära hel havre,
som sedan ersätter korngrynen. Under
första veckorna fodras de 4—6 gånger dagligen,
sedermera erfordras icke fodring mera än 3—4
gånger dagligen. Fodertråget förses med
spjälor eller skyddas på annat sätt, så att djuren
ej kunna komma åt att gå upp däri och fördärva
fodret. Dricksvatten bör alltid finnas i låga
hoar, anordnade så, att djuren ej kunna gå
upp och smutsa ned i dem. Man kan även
utfodra ankungar efter de första dagarna på
samma vis som kycklingar med torrfoder,
blandat med skuret grönt, vilket alltid bör
givas dem ett par gånger dagligen. Ju mera
man kan få ankorna att äta, dess fortare
tillväxa de. Slakten bör ej uppskjutas längre
än till omkring den 11:e veckan. Sedan börja
de grövre fjädrarna att utväxa, och djuren
bli omöjliga att plocka så, att de få ett
aptitligt utseende. Man kan visserligen dröja med
slakten, till dess att ankorna äro fullfjädrade,
d. v. s. 4—5—6 månaders ålder, men ger detta
alltid sämre avkastning.
Slakten sker lämpligast med kniv, som
genom gomsprickan underifrån stickes upp i
hjärnan och omvrides. Blodet bör noga få
avrinna. Vid försäljningen skola ankorna
levereras plockade med undantag av huvudet.
Ankdunet är synnerligen värdefullt och bör
noga tillvaratagas. Även den grövre fjädern
kan med fördel brukas, dock skola vid
plockningen dun och fjädrar helt skiljas från
varandra. A. Stahre.
Ankarjärn. Se Förankring.
Ankarvagn. Se Motorkultur.
Ankgödsel. Se Fjäderfägödsel.
Ankungar. Se Anka, ankodling.
Ankägg. Se Anka, ankavel.
Anlag, Anlagstyp. Se Ärftlighet.
Anobium. Se Trägnagare.
Anpassning. Se Acklimatisering.
Ansats. Se Hopfogning av virke.
Anspann: betecknar de för ett fordon spända
dragarna. Enspännare eller enbet
en dragare för kördonet. Enkelt spann
eller tandem kallas anspann av två hästar,
gaffelhäst och förlöpare, efter
varandra, körda från åkdonet. Tvåspann,
med två dragare i bredd. Trespann med
tre i bredd. Fyrspann med två
stånghästar och två som förlöpare.
Genom anspänning i enbet kan dragkraften
fullständigast utnyttjas, men det kräver i regel
en körkarl för varje fordon. Ju flera dragare
som sättas tillsammans för ett lass, ju mera
kraft går förlorad på grund av den ojämnhet
i rörelsen och därav uppkommande spänning
dem emellan, som uppstår. Ju närmare
dragarna komma lasset, ju mera kan av kraften
tillgodogöras. Tre hästar i bredd uträtta lika
mycket som fyra spända två och två.
Tandem kan emellertid vara ett mycket praktiskt
anspann vintertid på smala vägar i snö. I de
trakter, där endast enbetsåkdon användas,
pläga vägarna ej kunna hållas uppe i full
bredd, utan det blir en ränna efter hästtramp
och slädmedar, och att då, om ekipagets
storlek kräver två dragare, köra med dessa i bredd,
medför att de »tränga» och lätt trampa
varandra, varför det är att föredraga att sätta
dem efter varann; en sådan anspänning
begagnas i sydligare länder ganska allmänt även
vid tung verkkörning, hos oss huvudsakligen
för lyxfordon. A. Pn.
Anspänning betecknar det material, varmed
dragaren är förenad med kördonet, och det
sätt, varpå föreningen är anordnad. A.
tjänar ej blott till dragkraftens överförande till
kördonet utan även oftast till dettas styrning,
strykning och mothållning. På en lämplig a.
beror, hur fullständigt den kraft, dragaren
utvecklar, kommer till nytta, men även hur
bekvämt han kan arbeta eller om plåga eller
skada tillfogas honom. I dessa avseenden må
följande erinras. En ledig a. tillåter mer än en
mera bunden dragarna att utveckla sin kraft.
Därför är fördelaktigt att dragningen sker
oberoende av styrningen, den förra t. ex.
genom linor på svängel, under det skaklar eller
stång tjäna till styrning. Härigenom kan
dragningen ske rätt i körriktningen utan
sidovridningar och med jämnare fördelat tryck på
dragarens båda bogar. Ju kortare
anspänningen är, utan att dragarens rörelsefrihet för
mycket hindras, desto fullständigare kommer
hans arbete till nytta (jfr Anspann).
Draglinjen bör bilda en obruten linje från
anfästningen vid seldonet till motståndet i
kördonet; en vinkel på draglinjen betyder
arbetsförlust. Om dragarens arbete består blott i
dragning framåt, bör draglinjen vara vågrät,
emedan anspänningen då blir kortast, men då
ojämnheter på vägen möta, över vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
