Lantmannens uppslagsbok / 52 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ask - Aska - Askbastborre - Askbeståndsdelar, mineralämnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omskolade plantor. Vid omkring 10 års ålder
böra planteringarna genomgås för att avlägsna
dubbelskott eller alltför stora sidogrenar.
I de unga askbestånden påbörjas gallringen
redan vid 20 års ålder och föres ganska starkt,
då asken är ett ljusbehövande trädslag. Redan
vid 40 år bör ej finnas mer än 6—700
stammar per ha. vid 80 år hälften. På bästa mark
kan i jämna bestånd påräknas nära 7 m.³ per
ha. årstillväxt, på medelgod mark 5 m.³. Vid
100-årig omloppstid kan i förra fallet nås 630
m.³ och en beståndshöjd av 30 m., på medelgod
mark 500 m.³ och 25 m. höjd. Minst hälften
av virkesmassan bör utfalla genom gallringar.

Virket utmärker sig för stora kärl i
vårveden, som är väl skild från höstveden och
ljusare än denna; det har stor hållfasthet och
seghet samt stor varaktighet under tak men
mindre i fria luften. Det är mycket eftersökt
till redskaps- och vagnstillverkning samt till
flygmaskiner och betingar ett högt pris.                G. Sch.

Aska, återstoden efter organiska ämnens
förbränning, utgöres av dessas icke flyktiga,
»mineraliska» beståndsdelar jämte
medföljande jord, sand och andra icke förbränneliga
främmande ämnen. I äldre tid brändes
växter för att ur askan framställa kalisalt.
Genom utlakning av träaska och indunstning av
den erhållna luten erhölls rå pottaska, vilken
rensades genom glödgning (kalcinering), och
den så erhållna pottaskan (kaliumkarbonat,
kolsyratkali, K₂CO₅) var det huvudsakliga
materialet för beredning av andra kalisalt. Då
dessa numera framställas billigare ur de
naturliga stensaltavlagringarna, har den förr i
skogstrakter viktiga pottaskeberedningen
upphört.

På grund av sin halt av växtnäringsämnen
i lätt löslig form förtjänar all växtaska att
noga tillvaratagas till gödsling. Dennas
innehåll växlar, men angives i avrundade proc. tal.

Aska av	Fosfor- syra	Kali	Kalk
Tall	0.6—6.0	10—23	34—50
Gran	0.4—3.5	5—18	37—48
Björk	5.0	18	31
Torv	1.5—2.5	0.5—2.0	6—21

Det är blott den icke urlutade vedaskan,
som är värd att användas för gödsling,
bykaska blott för kalkning. Stenkolsaska är nästan
värdelös och kan vara skadlig genom innehåll
av giftig svavelkalcium (kalciumsulfid).
Torvaskans kali och fosforsyra äro blott delvis
lösliga. Träaska kan användas som direkt
gödsling, likasom övriga kalisalter, men bekvämast
är att inblanda den i komposten, i vilken den
genom sina basiska egenskaper befordrar
jäsningen. Vid bränning å mark, som uppodlas
eller är odlad eller gräsbevuxen, bör askan
noga spridas för att åstadkomma en jämn
gödsling. Kvarlämnade askhögar framkalla frodig
växtlighet men kunna verka frätande, så att
tomma fläckar uppkomma.

Askbastborre. Se Barkborrar.

Askbeståndsdelar, mineralämnen. Alla
växter och djur innehålla ämnen, vilka efter
växtens eller djurets förbränning återstå som
aska. Dessa ämnen förekomma i växterna och
djuren dels som oorganiska salter (sulfat,
fosfat, klorider m. fl.), dels som beståndsdelar av
organiska ämnen, vid vilkas förbränning
huvudsakligen bildas kolsyrade salter
(karbonat). Vid fodermedelsanalys betecknas den
vid förbränning uppkomna askan råaska,
emedan den innehåller även jord och andra
inblandade främmande ämnen, under det att
den enbart från de organiska ämnena
härrörande askan kallas renaska.

I växterna utgöras askbeståndsdelarna
av fosfor, kalium, kalcium, natrium,
magnesium, järn, klor, svavel, kiselsyra m. fl.
ämnen, av vilka dock de tre första hava största
betydelse, emedan de oftast förefinnas i så
liten mängd, att brist på dem äger rum såväl
i den för växterna tillgängliga näringen som
i djurens foder. — Växternas askhalt växlar,
i sin helhet och beträffande de enskilda
ämnena, efter växtarten, jordartens
sammansättning och gödsling, likasom även i olika delar
av växten.

Askhalten är högre och rikare på kali,
fosforsyra och kalk hos växter, som vuxit på
fruktbar, väl torrlagd jord, än på mager, och
i synnerhet på sank, surt reagerande jord;
hårdvallshö står således i detta avseende
framför sidvallshö. Under torra somrar, då
tillgången på löst näring är ringa i jorden, blir
fodret fattigt på kalk och fosforsyra.
Havsstrandväxter äro rika på klornatrium. Gräs
innehåller mer kiselsyra än baljväxter.
Grönfoderhö, halm och agnar innehålla mer aska
än kärna av samma sädesslag, men de förras
höga askhalt består till stor del av kiselsyra.
Rotfruktsblast innehåller mer aska än rötterna
och lövet mer än veden.

Djuren upptaga med fodret en större
eller mindre del av dess innehåll av
mineralämnen, som lösas vid matsmältningen,
särskilt i den sura magsaften. Mineralämnen
ingå som beståndsdelar i alla kroppens vävnader
och vätskor och utgöra huvudmassan av
benen, varför ock hela halten av dessa ämnen,
3—5 % av kroppsvikten, främst beror av
förhållandet mellan denna och benstommens vikt
och är därför lägre hos feta än hos magra
djur. Då askhalten är låg hos späda ungdjur
och ökas med åldern, beror det därpå, att deras
benbyggnad till stor del ännu består av brosk.
Kroppens a. utgöras till omkring ⁴/₅ av kalk
och fosforsyra, som bilda benstommens
huvudmassa men även finnas i alla delar av kroppen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>