Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av ren ras med ett annat av blandad härkomst,
mer sällan av djur av olika arter. (Se Bastard.)
Korsningen var förr ofta planlös, men användes
numera planmässigt i förädlingssyfte eller för
att frambringa bruksdjur. Övergående
säges korsningen vara, då den sker blott i ett
släktled, — huvudsakligen för frambringande
av goda bruksdjur (se t. ex. Svinavel), eller i
några få släktled för att förbättra en stam
genom att tillföra den någon viss egenskap, såsom
korsning med korthorn för att giva bättre
gödtyp och tidig utveckling (se t. ex. Rödbrokig
svensk boskap, rasens bildning).
Genomgående eller genomförd korsning
användes för att överföra en stam eller
besättning till en viss ras genom att släktled efter
släktled använda handjur uteslutande av denna
ras. Den rena rasens typ blir härvid rådande
i för varje släktled allt större del av avkomman,
och om de från densamma avvikande djur, som
uppkomma, undantagas från a., anses
besättningen efter 7—8 släktled vara av ren ras.
Även de djur, som framgått ur genomgående
korsning, innan denna ännu förts fram till
rasrenhet, men som i ett eller flera släktled
härstamma från rasrena handjur, pläga, om de
bliva godkända, få införas i rasens stambok,
men blott i förberedande avdelningar av
rasstamboken, och pläga betecknas som
generationsdjur. Djuren i 1:a, 2:a, 3:e o. s. v.
generationen av dylik korsning pläga betecknas
som 1/2-blod, 3/4-blod, 7/8-blod o. s. v., men som
beteckning för djurens olika grad av ädelhet
äro dessa beteckningar värdelösa. Att t. ex.
avkomman i första led av korsning skulle
ärva hälften av faderns och hälften av
moderns »blod» eller anlag är nämligen långt
ifrån säkert. Det beror på, hur de båda djuren
äro ärftligt beskaffade. Är t. ex. fadern med
hänsyn till de värdebestämmande egenskaperna
konstant (homozygot) och dessa egenskaper
dominerande, kommer avkomman att mer likna
honom än modern. Ett djurs av den ärftliga
konstitutionen betingade större
»nedärvningsförmåga» betecknas även som
individualpotens. (Se vidare Husdjursavel, Ärftlighet.)
Den förr allmänt gängse uppfattningen om
inverkan av handjuret i en tidigare parning
på egenskaperna hos avkomman av en senare
parning med annat handjur, betecknat
telegoni, så att t. ex. en rasren tik, som parats
med en hund av annan ras eller en raslös
hund, aldrig sedermera skulle kunna föda
rasrena valpar, har icke bekräftats. H. T—n.
De ovan nämnda avelsmetoderna hava alla
sin berättigade användning och sina fördelar,
men medföra även stundom olägenheter.
Renavel är inom djuraveln det normala inom
stammar av ren ras. Då avelsdjuren i flera
släktled tagas ur samma besättning, bliva
djuren småningom nära besläktade, och
släktskapsavel uppstår med dess fördelar och faror.
Då växlingar i avseende på yttre former
och inre egenskaper förekomma även inom
rena raser, är fortsatt renavel ej tillräcklig
för att vinna, bibehålla och helt förbättra
önskvärda egenskaper och likformighet inom
rasen, stammen eller besättningen, utan ett
fortsatt planmässigt urval av avelsdjuren är
nödvändigt härför, i det att därigenom de
fördelaktiga ärftliga egenskaperna lättare bliva
alltmer övervägande och konstanta. Redan
användning av renavel erbjuder i jämförelse
med korsning stora fördelar i detta avseende,
i det att till samma ras hörande djur avvika
från varandra i färre hänseenden (äro
genotypiskt mer likartade) än vid korsning
använda djur av olika raser, och säkerheten i
anlagens förvärvning är i samma mån större. I än
högre grad befordras denna säkerhet i
förärvningen och likformighet inom stammen
genom släktskapsavel. Denna medför på grund
av djurens större överensstämmelse i ärftliga
anlag större säkerhet i förärvningen av de
gemensamma egenskaperna samt därför även
hastigare och säkrare likformighet och
konstans inom kreatursstammen. Släktskapsavel
är därför ett kraftigt och mycket använt
medel att konsolidera en stam, d. v. s. göra den
likformig och befästa önskvärda egenskaper,
som uppkommit genom självvillig variation,
(mutation, se Ärftlighet), eller genom
planmässig kombination av önskvärda anlag.
Härvid har släktskapsaveln ofta med stor
framgång drivits ända till incestavel, vilken
använts vid skapande av många förädlade raser
och stammar. Släktskapsaveln kan dock även
medföra faror i högre grad, ju längre tid
och i ju närmare släktskap den bedrives.
Erfarenheten har visat, att den kan medföra
minskad livskraft och fruktbarhet samt svag
kroppsbyggnad, så att stammen blir alltmer
överförädlad eller urartad. Detta
förklaras därav, att de närbesläktade djuren
hava, och med säkerhet förärva, ej blott samma
goda anlag, utan även de dåliga, samt anlag
för kroppslig svaghet och missbildningar, och
att dessa svagheter och fel förstoras, då anlagen
finnas hos båda föräldrarna. Om dylika anlag
finnas hos båda föräldradjuren men äro
recessiva faktorer och som sådana varit dolda,
framträda de hos en del av avkomman. En
långt driven släktskapsavel kan dock möjligen
även i och för sig vara skadlig, likasom hos
vissa typiskt korsbefruktande växter, såsom
råg och majs, självbefruktning medför en för
varje nytt släktled ökad försvagning.
Släktskapsaveln behöver dock ej medföra dessa
olägenheter, om rasen eller stammen är god
och frisk, alla svaga eller felaktiga djur
undantagas från avel samt uppfödning och vård äro
goda och stärkande. För långt driven
släktskapsavel motverkas genom bloduppfriskning,
användning av icke besläktade, kraftiga
handjur av en god stam av samma ras till parning
i den överförädlade besättningen. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
