Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avledande medel - Avledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovannämnda lidanden, kan erhållas genom
ingnidning under någon tid av ammoniak-,
kamfer- eller terpentinliniment
(»embrocation» är ett sådant); de verksamma
beståndsdelarna framgå delvis av namnen,
kamferlinimentet innehåller emellertid även
ammoniak (se Liniment). En vanlig
behandlingsmetod vid lindrigare kolik hos häst är en
hudretning å bukväggen, åstadkommen genom
kraftig ingnidning medelst hopvridna
halmviskor av terpentinolja och efterföljande
täckning med filtar. Det välkända
»våtvärmande omslaget» (se d. o.), som vid
kolik är verksammare och behagligare för
djuret än terpentiningnidningen och i övrigt
har mycket stor användning vid behandlingen
av allahanda inflammationsprocesser, verkar
i likhet med de egentliga hudretande medlen
genom den kärlutvidgning i och därigenom
rikligare blodtillströmning till huden, som det
åstadkommer. *
Avledning av skadligt vatten har
till ändamål att vinna vattendränkt mark
för odling eller att förekomma översvämning,
likasom ock att förbättra åker- och ängsmark
samt motverka frostländighet. Dylika företag
omfatta torrläggning av sank mark, reglering
av vattendrag, sänkning eller urtappning av
sjöar och träsk samt invallningsföretag (jfr
Dikning). Om för vattenavledning gällande
lagbestämmelser, se Torrläggning. Om
statsunderstöd för dylika företag, se
Avdikningsanslag, Odlingslånefond.
Planläggning. Varje
vattenavledningsföretag bör föregås av noggrann planläggning
och kostnadsberäkning, för att avloppen, som
upptagas, må bliva tillräckliga för att inom
avsedd tid mottaga och avleda den högst
förekommande vattenmängden, utan att dock bliva
onödigt stora och kostsamma. Beräkningen
av den vattenmängd, som skall avledas, kan
grundas på direkta mätningar av avrinningen
genom förefintliga avlopp samt på
nederbördsmängden och avdunstningen inom det
område, från vilket vatten tillrinner till
sankmarken. För den senare beräkningen uppmätes,
med hjälp av på den topografiska kartan
uppritade vattendelarna kring området, dettas
ytvidd, varefter på grund av
nederbördssiffrorna för årets särskilda månader samt den
antagliga avdunstningen och avrinningen
beräknas den mängd vatten, som kan vara att
avleda. Under vår och sommar är
avdunstningen direkt från jorden och genom växterna
i regel så stor, att avrinningen blir
jämförelsevis ringa, och även om högvatten skulle
inträffa på hösten, då avdunstningen är obetydlig,
och översvämning då kunna befaras, är den
skada denna medför, då grödorna vanligen
redan äro inbärgade, jämförelsevis ringa.
Under vintermånaderna, då avdunstningen och
avrinningen är obetydlig — den beräknas
vanligen till 20—30 % av nederbördsmängden
— samlas återstoden av denna och skall
avledas på våren, då det är av vikt att hastigt
få jorden så torr, att bearbetning och sådd
kan ske. Det är därför den under vintern
samlade nederbördsmängden och den tid, inom
vilken denna kan bliva att avleda, som bör
läggas till grund för beräkningen av avloppens
storlek och ledningsförmåga. Genom
vattenståndsmätningar i olika till sin storlek kända
flodområden samt iakttagelser av
vattenståndet i avlopp, upptagna på grund av
beräkningar grundade på nederbördsmängden och
antaglig avdunstning, har man funnit vissa
ungefärliga normer för största avrinningsmängden
per sekund och kv.-kilometer (= 100 hektar)
eller hektar i olika delar av vårt land. Dessa
mängder på tidsenheten växla efter
nederbördsmängden och terrängens beskaffenhet;
avrinningen vid samma nederbördsmängd är
långsammare på slätten än i öppen, kuperad
mark samt fördröjes genom skogbevuxenhet
och påskyndas genom avdikning. I medeltal
kan för små nederbördsområden högsta
avrinningsmängden på skoglös slätt med mindre
god avdikning beräknas till 1 och vid god
avdikning till 1.7 samt till högst 2 sekundliter i
bergig och skogig mark, allt per hektar av
nederbördsområdet. För större
nederbördsområden kan avrinningen räknas något lägre,
nämligen 0.4—0.8 sek. l. i Malmöhus, Kalmar
och Gottlands läns skogfattiga slättbygder,
0.5—1.0 i övriga Skåne och Småland, Blekinge,
Halland och östra kustlänen upp till
Stockholms län samt 0.6—1.5 sek. l. i övriga delar
av västra Sverige samt landet norr om
Mälaren.
Sedan den största mängd vatten, som kan
behöva avledas på tidsenheten, och
huvudgravarnas läge blivit fastställda, bör dessa senares
mått beräknas efter den strömhastighet, som
är lämplig och kan beredas vattnet.
Hastigheten bör vara så stor, som den kan vara, utan
fara för utskärningar, och bör därför rättas
efter jordens fasthetsgrad, från 0.1 m. i sek. i
mycket lös svämjord ända till 1 m. i grus och
hård, stenbunden jord.
Den strömhastighet, som vattnet
får i en grav, beror på dennas fall, men
därjämte även på vattnets medeldjup och
dikesväggarnas skrovlighet och beräknas efter
olika formler. (Se t. ex. Jordbrukslära av
H. Juhlin Dannfelt, 2:a uppl. 1, sid. 210). Där
det naturliga fallet är svagt, är det sålunda
viktigt, att avloppsledningen blir så kort och
jämn som möjligt, och då förutvarande
vattendrag skola användas, böra de, där därtill
finnes anledning, uträtas och regleras så, att
fallet blir jämnt, samt upprensas så, att
växtlighet ej hindrar vattnets
framrinnande.
Fallet kan i stora kanaler vara så litet
som o.1:1,000, men bör i allmänhet i mindre
gravar hålla sig omkring 1:1,000 och endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
