Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avstånd - Avstybbning - Avsugning - Avsvampning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starkare och lämna större avkastning än
sådana, som stå så tätt, att de tränga eller
skugga varandra. Genom tätare ställning
minskas assimilationen och växtmassans
tillväxt, men i allmänhet ej i fullt samma mån som
utrymmet minskas, utan vid odling av
rotfrukter och andra radsådda växter, erhålles
i allmänhet större avkastning per ytenhet, om
plantorna stå så tätt, att de bilda ett slutet
bestånd, i synnerhet som rötternas liksom
potatisknölarnas vattenhalt då blir lägre än
hos fristående plantor. Ett tätt bestånd i
sädesåkern ökar dock faran för liggsäd. För att
kunna giva jorden en önskvärd bearbetning
under växttiden måste dock utrymmet mellan
raderna vara ej alltför trångt; för hästhackning
fordras ett avstånd av minst 40, hellre 45 cm.,
vilket därför är det vanliga avståndet, där
hästhackning skall ske. Handhackning kan
ske vid 20—25 cm. avstånd, som alltså bör
vara minsta avståndet för radsådd säd och
andra växter, som skola handhackas.
Beträffande fruktträd gäller, att en
fullständigt fri ställning gynnar fruktens
utbildning, och fruktträd böra därför aldrig planteras
så tätt, att träden trängas; därtill kommer,
att man vid gles plantering bättre kan
tillgodogöra jorden för underkulturer och bearbeta
den mellan träden med hästkraft. Vid
planteringen bör avståndet avmätas efter den plats
träden efter dessa grunder böra hava som
fullt utvuxna (jfr Fruktodling).
Även vid skogsskötsel har avståndet mellan
träden stor betydelse. Under uppväxten bör
beståndet vara jämförelsevis tätt, för att
stammarna må bliva raka, högvuxna samt rensa
sig från grenar, men genom upprepade
gallringar sörjes för att trädens kronor alltid må
hava rik tillgång på ljus, för att tillväxten av
virkesmassan må bliva så stor som möjligt.
Även vid jordens beskaffenhet bör härvid
fästas avseende, så att beståndet bör vara
glesare på mager jord än på näringsrik. Se
Beståndsvård.
Avstybbning. Se Bränntorv, Träkol.
Avsugning. Se Förökning.
Avsvampning eller behandling av utsäde
för att befria det från smitta av vissa
skadesvampar.
Mot sot började man för långt tillbaka
sedan att beta utsädet med salt vatten,
kalkvatten, alunlösning m. m. och i slutet av
1700-talet med kopparvitriol, vilket alltjämt
mycket användes för detta ändamål, särskilt mot
stinksot eller brand hos vete. Olika sätt för
betningen hava föreslagits. Tidigare har mest
brukats att efter Julius Kühns metod
nedsänka säden under 12 timmar i 1/2 procents
lösning av kopparvitriol, men då detta starkt
nedsatte groningskraften hos säden, särdeles
om denna var hårt tröskad, har man numera
övergått att, enligt Linharts förslag, använda
en lindrigare betning med 1 % lösning. Denna
beredes genom att en avvägd mängd vitriol
upplöses i en mindre mängd varmt vatten i ett
träkärl, varefter så mycket vatten tillsättes, att
lösningen får nämnda styrka.
Om hela brandkorn ej förekomma i säden
i större antal, utbredes denna på ett golv och
överstrilas först med hälften av den
erforderliga mängden lösning, 150 gram kopparvitriol
i 15 l. vatten; därefter omskovlas sädeshögen,
varefter återstoden av lösningen påstrilas och
åter omskovlas noga, så att alla kärnor bliva
våta. Sedan hålles säden täckt med i
vitriollösningen dränkta säckar under omkring 10
timmar, varefter den utbredes till torkning. Då i
utsädet förekommer riklig inblandning av
brandkorn, förfares på följande sätt. Man
använder två träkar, nedtill försedda med
avlopp, som på insidan täckas med mässingsnät
samt kunna slutas med en träpropp. Det ena
karet ställes högre än det andra, så att dess
innehåll kan avtappas i detta. Utsädet och
betningsvätskan hälles i det övre karet,
varefter omröres under 4—5 minuter, så att
brandkornen flyta upp. De avskummas genast
och betningsvätskan får nedrinna i det nedre
karet, i vilket utsäde förut är inlagt, varefter
de båda karen få byta plats.
Formalin har under senaste 20 åren
varit mycket använt till betning mot sot. Olika
stark lösning användes för olika sädesslag. På
100 kg. säd användes 15 liter lösning, beredd
av 1/4 l. färsk 40 % formalin i 100 l. vatten för
vete men i 50 l. vatten för korn och havre.
Säden nedsänkes i vätskan under omröring
under 15 min., eller ock kan den över strilas noga
med vätskan, som bör vara klar och ej
grumlig, och omskovlas, såsom ovan sagts.
Formalinbetningen är mycket verksam mot sot.
Nedsänkning i vätskan har lämnat bättre
resultat än överstrilning. Efter betningen
utbredes säden att torka, helst i solljus.
Sublimat och uspulun äro två
kvicksilverpreparat, som också under senare
tid i utlandet varit mycket använda som
avsvampningsvätskor, särdeles mot
snömögel hos råg (se Snömögel). Uspulun finnes i
handeln, men sublimat kan på grund av
giftstadgans bestämmelser hos oss ej erhållas för
detta ändamål. Även uspulun verkar bättre
vid nedsänkning än vid överstrilning. Till
betning av 100 kg. säd fordras ungefär 80 l.
vätska med 2.5 g. uspulun pr. l. Vätskan kan
användas flera gånger men försvagas då,
varför vid tillsats av ny vätska vid andra och
följande betningen bör tillsättas 3.5 g. uspulun
pr. l. vatten. Betningen förtgår en timme.
A. med varmt vatten användes mot
flygsot hos vete och korn samt strimsjuka hos
korn (se Sot, Strimsjuka). Utsädet stöpes
härvid först i 3 timmar i kallt vatten och får
sedan stå fuktigt i säckar i 10 timmar.
Därefter neddoppas säden under 5 minuter 20
gånger i varmt vatten, som vid betning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
